Grisigt spår...

Som ni kanske kommer ihåg dog min slaskfrys i vintras. Det var rejält äckligt att rensa ur den. I och med att den dog så förlorade jag allt spårmaterial jag samlat på mig. Rådjur och hjortar har jag hunnit ordna, men gris saknade jag. Tills igår. Då tog jag och lillkillen en utflykt till den sympatiska Åsletorparn som försåg mig med lite grisklövar och några bitar grisskinn.

Väl hemma la jag omedelbart ett spår till Missan. Spåret var vindlande och fick ligga till sig ett par tre fyra timmar innan hunden fick chansen att ge sig i kast med det. Blodet jag använde, ca 1,5 dl, var utspätt och jag spillde blod kanske var 4:e meter. Spårets totallängd bör ha varit ungefär 350 m.

När vi skulle gå så satte jag först spårselen på Missan. Hon förstod omedelbart att det var något särskilt på gång. Vi gick över ängen och direkt när hon stötte på släpspåret reagerade hon. Tog upp det fram till "skottplatsen" 40 m bort. Den undersökte hon noga innan hon gick på själva spåret.

Den lilla svarta hunden tuffade på som ett gammalt ånglok. Tappade ett par gången men cirklade och återfann spåret snabbt. Sista biten sneddade hon. Jag tror att vinden lagt om något sedan jag lade spåret vilket gjorde att hon nog fick vind av klöven vilket naturligtvis inte var meningen....

Nåja.

Missan löste spåret om än med en lite snopen upplösning. När klöven väl satt mellan hennes tänder betedde hon sig nästan som Gollum... My preciousssss..... Dova hotfulla morrningar så fort jag gjorde en ansats att ta klöven. Naturligtvis accepterades inte det. Snabb tillrättavisning och hon klarade (nästan) av att hålla morrnignen under kontroll.