Parallellt till mitt genuina, om än numer något försummade,
friluftsintresse har jag sedan barnsben varit intresserad av matlagning. Att
göra god mat helt från grunden är en fantastisk tillfredställelse, för såväl kock
som gäst. Att få servera egenplockad svamp till steken. En matsked egentillverkad
lingonlikör på pannacottan . Varm hjortronsylt till hemgjord gräddglass. Listan
kan göras lång.
Jag brukade säga, efter att nästan ha helt gett upp att
försöka hitta tid och rum för moutainbike, snowboard, flugfiske, knivslöjd,
fjällturer och motorcykelåkande att ”matlagning är den enda hobby jag inte gett
upp efter att ha fått barn”
Jag vet inte riktigt vad som gjorde att jag bestämde mig för
att läsa till jägarexamen.
Jag vet dock att jag från början tänkte läsa bara
teoridelen. Mest för att det är en bra utbildning som ger massor av kunskap som
helt enkelt är kul när man är naturintresserad. Hösten och halva våren
spenderades varje tisdagkväll i en sunkig källarlokal med en 83årig knarrig
gubbe som satt och pratade jägarminnen, kunskapen fick vi plugga oss till
hemma. Det var ingen vidare pedagogisk upplevelse, men vi hade trevligt.
Utöver våren lades det upp för skytteträning och komplett
examen, helt plötsligt kändes det väldigt konstigt att inte göra färdigt.
Vi nötte på trapbanan några kvällar och uppskjutningen gick
bra. Precisionsskyttet gjorde vi med 22a. När vi skulle göra högviltprovet med
krav om bronsserie på älgen fick jag för första gången i mitt liv hålla i en
repeterstudsare. Jag hade verkligen ingen som helst aning om hur den fungerade
och när jag frågade om träning innan uppskjutingen förklarade de att det blir
så dyrt att träna, vi börjar skjuta så håller vi på till du har tre godkända
serier.
12 skott senare, mina absolut första klass ett skott var jag
färdig med uppskjutningen och hade rätt att få licens på egna vapen.
En helt overklig upplevelse, jag kunde ju INGENTING om
vapen.
Fortsättning följer
Haha ja vem har inte suttit där med en gammal gubbe som mer berättat jägarminnen än utbildat. Det är väl som skrivet trevligt men det finns en del att göra. Givetvis är det inte alltid på detta sät... jag har själv tänkt tanken att utbilda och hjälpa blivande jägare. På skjutbanorna är det ofta klent med engagerade instruktörer som ger tips eller försöker hjälpa till att reda ut misstag och fel.
SvaraRaderaDet finns många bra utbildningar härikring, men jag hade då ingen aning, och helt enkelt otur i mitt val av studieförbund. Visst behövs det engagerade instruktörer på skjutbanorna som kan välkomna och rättleda nykomlingar, gärna yngre än 80 år...
Radera