Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

onsdag 13 februari 2013

Kolarens tjäderjakt



När man vandrar i skogarna i norra Småland, och andra ställen, ser man ofta runda vallar och upphöjningar. De är ungefär tio meter i diameter och ibland har de gropar i kanterna. Fina höst och vinterdagar kan strålar från den lågt liggande solen sippra in mellan träden och ge skenet av att förhöjningarna är högre än de decimetrar det oftast rör sig om. Släpljuset framhäver de märkliga skapelserna som finns i tusentals i skogarna. Har man tur så har något djur varit framme och krafsat fram kol och sot i den runda konstruktionen. Det är nämligen frågan om rester efter de kolmilor som en gång i tiden försåg bruken med bränsle.

När skogen blev ekonomiskt intressant för staten
Från 1600 talet och framåt formulerades mycket av skogspolitiken som ett stöd till den framväxande och för nationens ekonomi viktiga gruvnäringen. Man kan säga att åren kring 1630 utgör en skiljelinje i skogspolitiken. Fram till 1630 talet uppmuntrades kolonisation och svedjebruk i skogsområdena, allmogens rätt att använda skogens olika resurser var omfattande. Efter 1630-talet gjordes andra prioriteringar av statsmakten och det blev allt viktigare med arbetskraft och resurser till gruvnäringen. I mitten av 1600-talet reglerades bergsbruket och olika gruvor, hyttor, bruk och hammare fick sina bestämda skogsarealer.

Förutom att gruvnäringen fick sina bestämda skogsarealer gjorde kolkonsumenterna ofta allt för att förvärva mer skog och knyta fler torpare till sig. Det var betydligt billigare med egen arbetskraft som kunde producera det kol man behövde i form av dagsverken än att köpa kolet från en kolande allmoge. Detta innebar på alla plan en inskränkning av förfoganderätten till skog för allmogen i bergslagsområdena. Inskränkningarna syftade även till att begränsa skogsbristen i närheten av förbrukningsplatserna, en skogsbrist som det ofta skrivs om i historiska källor. Denna skogspolitik är ett direkt utslag av statsmaktens merkantila ambitioner.

Att tillverka kol
Arbetsprocessen kring kolning är kvalificerad och kräver en planering som är årsvis. Arbetet började på senvintern genom att lämplig ved höggs upp och lades för torkning under sommaren. Frammåt hösten när veden var tillräckligt torr restes milan och kolet tillverkades. Därefter fick kolet vila tills det fanns snö som möjliggjorde snabba leveranser till brukens kollador.

I många trakter var arbetet med träkol den direkta orsaken till att en hyfsat stor befolkning kunde försörja sig i området. Kolningen hade rent sociala effekter som man kanske inte tänker på i förstone. Kolningen utfördes av tradition av männen och i samband med kolningen var det inte ovanligt att kolarna bodde hemifrån i månader i sträck. Detta innebar naturligtvis att kvinnan fick ta ett större ansvar för hemmets sysslor. Sysslor som inte kunde fördelas utan måste utföras oavsett om det var traditionellt manliga eller kvinnliga sysslor.

Kolbottnar kring Torsvik
Nästan varje gång det görs arkeologiska insatser i trakten kring Torsvik precis söder om Jönköping hittas spår av kolmilor. Ett par hundra har registrerats och omtalats i olika rapporter från Jönköpings läns museum. Ibland har kolmilorna även undersökts. Det är inte ovanligt att kolmilorna visar sig bestå av flera olika lager med kol vilket betyder att de använts flera gånger. När träkol har vedartsbestämts visar det sig att det trä man oftast använt sig av var gran och tall, vilket även är de träslag som är vanligast i trakten än i dag. Spåren av kolmilor ute i dagens skogar är ett tydligt spår av den enorma arbetsinsats som lagts i skogen under århundraden. En arbetsinsats som bidrar till att skogen har det utseende den har idag.

Ofta kan man i närheten av kolomilorna även hitta spåren av de kojor som kolarna bodde i när de vaktade sina milor. Kojorna ser i dagsläget mycket anspråkslösa ut. De ser mest ut som små vallar vilka brukar bilda en cirkel med en lite öppning. Cirkeln är oftast ungefär fyra meter i diameter. Öppningen brukar vara placerad på ett sådant sätt att man från den har så bra översikt som möjligt över de närmsta kolmilorna. Många kojor bestod av resta slanor vilka täckts med bark och mossa. Studerar man resterna närmare så kan man ofta hitta spår av en stenskodd eldstad eller till och med en enkelt murad spis. Ett par kolarkojor har undersökts arkeologiskt i området kring Torsvik. I en av dem hittades ben av tjäder i eldstaden. Ben från medelstora däggdjur har också hittats, troligen rör det sig om stekar eller bogstycken från gris, får eller get. Man kan tänka sig att köttet var saltat, rökt eller torkat för att hålla längre.

Tjädern och kolskogen
Tjädern tillhör det småvilt som allmogen i alla tider fått jaga i princip fritt i skog och mark. I dag är tjädern på stark tillbakagång, mycket beroende på dagens storskaliga kalavverkningshantering av skogen. Tjädern ställer som art stora krav på sin miljö, en miljö som sommartid skall vara rik på insekter och bär men vintertid främst bestå av mager barrskog där knoppar och barr kan betas. Avstånden mellan olika miljöer får inte vara för långa vilket gör att tjädern gynnas av högvuxna mosaikartade skogsmarker. Dagens storskaliga skogsbruk skapar homogena artfattiga skogstyper vilka ofta är direkt tjäderfientliga.

Kolningens förödande inverkan på skogen är omvittnat i åtskilliga dokument från den tid det bagav sig. Men den brutna skog som uppstod med mängder av kvarblivna toppar och kvistar av tall innebar för tjädern att det fanns utomordentligt vinter- och vårbete. Den goda förekomsten av skogshöns på de gamla utjordarna är omvittnad. Det finns uppgifter som vittnar om att de bästa tjäderjaktmarkerna, frånsett spelplatserna, var i närheten av kolmilor och svedjor. Det är kanske inte så konstigt att kolaren passade på att dryga ut sin kost genom att fånga, eller skjuta, en tjäder. Benen visar tyvärr inte hur tjädern fångats, men vi får vara nöjda med vetskapen om att den nedlagts och tillagats. Förhoppningsvis gav den kolaren lite spänning i samband med den långvariga övervakningen av milan. För som Dan Andersson skriver: Jag väntar vid min mila medan timmarna lida, medan skogarna sjunga och skyarna gå….” Och hur får man tiden bättre att gå än genom lite jakt?

(ytterligare en gammal text jag hade liggande. Tror jag försökt få den publicerad men inte fått något napp....)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar