Hur kommer det sig att man börjar jaga mitt i livet, några reflektioner. Del1

Gästinlägg av Markus.

En ordväxling på ett jaktforum, med ingen mindre än gästskribenten Chris, avslöjade för Älgflugornas Herre att vi har en gemensam sak. Vi har båda tagit jägarexamen i relativt vuxen ålder, det är värt att reflektera lite över. Därav blev även jag gästskribent.

Jag har fått förklara mig ett antal gånger de senaste åren, men vi tar det från början. 

Vid 34 års ålder, när barnen var 3, 5 och 7 år, hoppade jag på en kvällskurs på ett studieförbund och började läsa till jägarexamen. Varför det?

Jag har ingen i min nära släkt som jagar, jag har ingen i släkten som äger mark, jag bor i ett villaområde mitt i stan, inga nära vänner som jagar, bara några bekanta som jag egentligen inte umgås med alls.

Hur kommer man på tanken?

I min uppväxt på 70-80-talet tvingades jag och min bror ut i skogen för att plocka bär och svamp av våra föräldrar, det var, om man ska tro dem nu, mest ett evigt tjat och gnat med mycket missnöje. Själv har jag konstigt nog ganska positiva minnen av detta. 

Som 8-åring började jag i scouterna, där hade jag min fritid och mitt umgänge hela uppväxten.  Jag var lite av en naturnörd som frodades och odlade mina kunskaper i skogen mer än i skolan där jag bara vantrivdes. Naturintresset har med andra ord följt mig sedan barnsben.

På högstadiet fick jag placering som PRYO-elev på Svenska Jägareförbundet, Värmlands Läns jaktvårdsförbund, som det hette i mitten på 80talet. Det var två fantastiska veckor med stövarjakt, duvjakt och massor av viltvård.  Drömmen föddes.

När jag gjorde lumpen var det några i plutonen som läste till jägarexamen på kvällarna, en studiecirkel på soltathemmet, jag var lite intresserad, men hoppade inte på det tåget. Jag misstänker att pilsner och damjakt på krogen kändes mer angeläget då jag var 19.

Det gick som det brukar, med högskolestudier, jobb, flyttar hit och dit över hela Skandinavien, träffa den rätta kvinnan, flytta hem till uppväxtens stad efter att ha fått tre underbara ungar, föräldramöten på dagis osv. Friluftintresset levde med hela tiden, fjällturer över Hardangervidda med skidor och stighudar, moutainbiketurer i  ljuvlig Norsk natur, snowboardåkande i Åre och vindskyddsövernattningar med småbarn vid en stilla skogstjärn. Men det blev längre och längre mellan turerna.

Jag antar att det var vardagens frustrationer som heltidsarbetande småbarnsfar som fick mig att vilja göra någonting annat.

Jag ber att få återkomma i ämnet.   Markus