Lite om Ervallaincidenten - var finns empatin?

I Ervalla i Örebro län var det varg i fårhagen i november förra året. Man förlorade ett knappt 50-tal tacker. I praktiken hela flocken då endast en tacka överlevde. Det blev skyddsjakt, en jakt som kom att bevakas på plats av "vargvänner", personer som aktivt arbetade med att sabotera möjligheten att skjuta vargen. För någon vecka sedan kom slutnotan i ersättningsfrågan. Ersättningen för tackorna och allt kringarbete landade på 260.000 kr.

Det är det ena, alla administrativa problem man får som lök på laxen i tillägg till de känslor och praktiska problem som kommer när något sådant sker.

Det andra i fall som dessa är de uppenbarligen återkommande trakasserier djurhållare och skyddsjägare utsätts för från de mest extrema värnargrupperna efter vargincidenter. I kommentarerna till lokala artiklar angående Ervallaincidenten kan man se kommentarer som dessa:

Varför ha medkänsla med människor som varit informerade om att det rörde sig en varg i området. Betala inte ut någon ersättning.

Eller:

Väljer man att bedriva fåruppfödning i vargområden får man skylla sig själv, det stora problemet är nog hur nyttigt det är för vargen att äta kött från tamdjur? De är säkert vaccinerade med allehanda preparat som nu kanske ger skadliga effekter på vår vargstam och dess reproduktion. Kan det verkligen vara tillåtet att utsätta den svaga vargstammen för sådana faror? Måste inte djurägarna hålla sina djur i sådant förvar att sådana risker minimeras? Fårägarna bord bli skadeståndsskyldiga för ev. skador på vargstammen orsakade av för vargen okänlig föda. 

Frågan som inställer sig är var är empatin med drabbade medmänniskor? 

Vid nyår kontaktades Rovdjursföreningen av fåravelsförbundet, i mailet fanns en dagbok bifogad. En dagbok som skildrade tiden efter Ervallaincidenten. Rovdjursföreningen lade ut den på sin hemsida, men den togs strax bort. Detta är intressant. Mina tankar kring varför den togs bort kretsar kring att man inte kan bedriva den typ av verksamhet Rovdjursföreningen och andra värnargrupper gör om man helt plötsligt börjar känna empati med de som drabbas - det är ett känt psykologiskt fenomen. Det krävs att man distansierar sig för att med berått mod skall kunna tycka att det är de drabbade djurägarnas fel och när de drabbas av vargattacker, se till exempel det Wolf Army Sweden skriver i sitt uttalande om skyddsjakten:

Beslutet för rovdjursstängsel blev godkänt i September månad, trots det verkade det som om inget eller litet arbete var gjort för att sätta upp detta.   Enligt de uppgifter vi har fått har Markägaren fått bidrag till rovdjurstängsel av länsstyrelsen i september månad 2012 på de sträckor som omgärdar hagarna, men har endast delvis åtgärdats.

Men i beslutet till stängselbidrag står att arbetet skall vara utfört, redovisat och besiktigat senast 31/12. Det finns med andra ord egentligen inget som går att kritisera utan att sparka på en som redan drabbats. Om vi återknyter till dagboken som Rovdjursföreningen plockade bort från sin hemsida. Den finns till stora delar att läsa här. Och det är en läsning jag rekommenderar trots att rubriken på artikeln är väl braskande. Hur tänker värnargrupperna när de skapar tankar och rädslor som denna, vilken jag saxar ur dagboken:

Oron för nytt vargangrepp har nu förbytts mot oro för ovälkomna besök hemma.

 Tillägg 08.10: upptäckte precis att hela dagboken finns utlagd här, läs den!