Kanske man hade en annan inställning förr. I boken Ren och varg- Samer berättar av Yngve Ryd berättar Ola Omma: ”Trots allt hörde vargen till renskötseln och vargen gjorde att arbetet blev mer spännande. Utan varg skulle renskötseln inte ha varit lika intressant! Pojkar och flickor fick vara ute på nätterna och vakta renar, det var ett spännande liv”.
I samma bok berättas det också att man ibland kunde låta barn leka med björnungar under björmammans översyn, att "skoja med nallarna".
Kanske man hade en mer jordnära syn på rovdjuren i gamla tider, när man oftare kom i kontakt med dem.
Jag tror inte att det var speciellt många samer som delade Ola Ommas syn på vargen på den tiden heller. Inte heller tror jag att det var vanligt att man lät barn leka med björnungar, betydligt vanligare tror jag att det var att man då tjuvjagade björnen och sålde skinnet vilket gav ett par månadslöner i intäkt. Åtminstone är det vad jag hört när jag pratat med gamla fjällbönder och samer i Arjeplogstrakten.
Självklart hade man en mer jordnära syn på rovdjuren förr än nu. Men något "skansengullande" med vargar var det då rakt inte frågan om, det är en idioti den urbaniserade människan lagt sig till med.
Visst kunde synen på varg variera mellan olika individer. Men det verkar faktiskt överlag som att många, både i norra Sverige och även i syd hade en mer avslappnad syn på rovdjuren än många har idag. Kanske är det så att ju närmare man kommer någonting, desto mer avtar rädslan.
Dessutom var det ganska vanligt med barn och ungdomar som vaktade olika tamdjur mot vargar och andra rovdjur. Däremot kan man ju kanske hålla med om att det inte var så vanligt att man lät barnen leka med björnungar.
Efter att ha haft besök av lodjur på min fårgård så är min inställning till stora rovdjur allt annat än avslappnad. Besöket och det faktum att jag sett lo vilt gör mig till den del av befolkningen som faktiskt kommit stora rovdjur nära, men det har inte gjort mig mer positiv till dem snarast ökar min vilja att begränsa stammarna genom förvaltningsjakt. Om inte annat så för det öppna kulturlandskapet.
Nu är det ju inte så att det dräller av lodjur i markerna. Ett hyfsat ersättningssystem torde kunna minimera skadorna och motivera folk att fortsätta hålla landskapet öppet. Däremot förmodar jag att du inte är rädd för att ett lodjur skall äta upp dig.
Nu är det ju inte så att vi egentligen vet hur stora stammarna är här i södra sverige. Det är inte speciellt ofta vi har möjlighet att kontrollera det med tanke på att naturvårdsverkets kvalitetssäkringsmetod baseras på spårsnö. Och hur ofta har vi det? Sedan minns väl alla hur det var med björnstammen. Naturvårdsverket hävdade en låg siffra, de boende en betydligt högre. När björnskit började DNA testas så visade det sig att den officiella populationen helt plötsligt fördubblades.... Jag har skrivit lite om det där med inventering på en annan plats. Innan vi kommit till rätta med det så är bilden av de olika djurstammarna över landet väldigt ojämn i sin kvalitet. http://lipoptena.blogspot.se/2012/12/de-mystiska-reglerna-for.html Sedan kan man ju fråga sig varför det är oändligt många fler jägare än SNF-are som ställer upp på sin lediga tid och faktiskt inventerar lodjur när länsstyrelsen ber om det...
Visst kanske lodjurstammen består av några fler djur än vi trott, eller så består den av färre djur. Det är inte alltid lätt att exakt räkna antalet individer. Ändå så är det ju inget djur det dräller av (i jämförelse med t ex rådjur, älgar och liknande), men det verkar ändå som om även rädslan för denna katt och dess eventuella skadegörelse är stor. Gillar man inte katter så kanske man kan minska antalet tamkatter istället vilket ju är astronomiskt i jämförelse med antalet lodjur. Man kan också förmoda att tamkatter äter upp fler fåglar, ekorrar och annat än vad många vilda rovdjur gör. Och när det gäller tamdjur så är lösa hundar en minst lika stor fara som lodjur.
Lostammen är utan tvekan underskattad till följd av kvalitetssäkringskraven. Lägg till att allt färre jägare ställer upp på inventeringar då de anser att hela rovdjurspolitiken havererat och inte ser någon nytta i att hjälpa till att skapa underlag som man upplever totalt ignoreras. Min fråga är var den stora massan medlemmar från SNF, rovdjursföreningen mfl är när det skall inventeras stora rovdjur? Lobba kan de, men vad gör de i praktiken ute i naturen?
Jag kan ju hålla med om att vissa av naturskydsföreningarnas medlemmar kunde komma ut och inventera mera, det skulle ju ge säkrare siffror och statistik, samtidigt som det är en fantastisk naturupplevelse att spåra djur. Man lär sig oerhört mycket och man lär verkligen känna de djur man vill skydda.
Vad gäller lostammarnas storlek så får man inte glömma att lodjuret faktiskt har en funktion i naturen och att dess predation kan leda till olika ekologiska effekter i flera led. Att ta bort lodjur och andra toppredatorer kan resultera i försämrade ekosystem.
Kanske man hade en annan inställning förr. I boken Ren och varg- Samer berättar av Yngve Ryd
SvaraRaderaberättar Ola Omma: ”Trots allt hörde vargen till renskötseln och vargen gjorde att arbetet blev mer spännande. Utan varg skulle renskötseln inte ha varit lika intressant! Pojkar och flickor fick vara ute på nätterna och vakta renar, det var ett spännande liv”.
I samma bok berättas det också att man ibland kunde låta barn leka med björnungar under björmammans översyn, att "skoja med nallarna".
Kanske man hade en mer jordnära syn på rovdjuren i gamla tider, när man oftare kom i kontakt med dem.
Jag tror inte att det var speciellt många samer som delade Ola Ommas syn på vargen på den tiden heller. Inte heller tror jag att det var vanligt att man lät barn leka med björnungar, betydligt vanligare tror jag att det var att man då tjuvjagade björnen och sålde skinnet vilket gav ett par månadslöner i intäkt. Åtminstone är det vad jag hört när jag pratat med gamla fjällbönder och samer i Arjeplogstrakten.
RaderaSjälvklart hade man en mer jordnära syn på rovdjuren förr än nu. Men något "skansengullande" med vargar var det då rakt inte frågan om, det är en idioti den urbaniserade människan lagt sig till med.
Visst kunde synen på varg variera mellan olika individer. Men det verkar faktiskt överlag som att många, både i norra Sverige och även i syd hade en mer avslappnad syn på rovdjuren än många har idag. Kanske är det så att ju närmare man kommer någonting, desto mer avtar rädslan.
SvaraRaderaDessutom var det ganska vanligt med barn och ungdomar som vaktade olika tamdjur mot vargar och andra rovdjur. Däremot kan man ju kanske hålla med om att det inte var så vanligt att man lät barnen leka med björnungar.
Efter att ha haft besök av lodjur på min fårgård så är min inställning till stora rovdjur allt annat än avslappnad. Besöket och det faktum att jag sett lo vilt gör mig till den del av befolkningen som faktiskt kommit stora rovdjur nära, men det har inte gjort mig mer positiv till dem snarast ökar min vilja att begränsa stammarna genom förvaltningsjakt. Om inte annat så för det öppna kulturlandskapet.
RaderaNu är det ju inte så att det dräller av lodjur i markerna. Ett hyfsat ersättningssystem torde kunna minimera skadorna och motivera folk att fortsätta hålla landskapet öppet.
SvaraRaderaDäremot förmodar jag att du inte är rädd för att ett lodjur skall äta upp dig.
Nu är det ju inte så att vi egentligen vet hur stora stammarna är här i södra sverige. Det är inte speciellt ofta vi har möjlighet att kontrollera det med tanke på att naturvårdsverkets kvalitetssäkringsmetod baseras på spårsnö. Och hur ofta har vi det? Sedan minns väl alla hur det var med björnstammen. Naturvårdsverket hävdade en låg siffra, de boende en betydligt högre. När björnskit började DNA testas så visade det sig att den officiella populationen helt plötsligt fördubblades....
RaderaJag har skrivit lite om det där med inventering på en annan plats. Innan vi kommit till rätta med det så är bilden av de olika djurstammarna över landet väldigt ojämn i sin kvalitet.
http://lipoptena.blogspot.se/2012/12/de-mystiska-reglerna-for.html
Sedan kan man ju fråga sig varför det är oändligt många fler jägare än SNF-are som ställer upp på sin lediga tid och faktiskt inventerar lodjur när länsstyrelsen ber om det...
Visst kanske lodjurstammen består av några fler djur än vi trott, eller så består den av färre djur. Det är inte alltid lätt att exakt räkna antalet individer. Ändå så är det ju inget djur det dräller av (i jämförelse med t ex rådjur, älgar och liknande), men det verkar ändå som om även rädslan för denna katt och dess eventuella skadegörelse är stor. Gillar man inte katter så kanske man kan minska antalet tamkatter istället vilket ju är astronomiskt i jämförelse med antalet lodjur. Man kan också förmoda att tamkatter äter upp fler fåglar, ekorrar och annat än vad många vilda rovdjur gör. Och när det gäller tamdjur så är lösa hundar en minst lika stor fara som lodjur.
SvaraRaderaLostammen är utan tvekan underskattad till följd av kvalitetssäkringskraven. Lägg till att allt färre jägare ställer upp på inventeringar då de anser att hela rovdjurspolitiken havererat och inte ser någon nytta i att hjälpa till att skapa underlag som man upplever totalt ignoreras.
RaderaMin fråga är var den stora massan medlemmar från SNF, rovdjursföreningen mfl är när det skall inventeras stora rovdjur? Lobba kan de, men vad gör de i praktiken ute i naturen?
Jag kan ju hålla med om att vissa av naturskydsföreningarnas medlemmar kunde komma ut och inventera mera, det skulle ju ge säkrare siffror och statistik, samtidigt som det är en fantastisk naturupplevelse att spåra djur. Man lär sig oerhört mycket och man lär verkligen känna de djur man vill skydda.
SvaraRaderaVad gäller lostammarnas storlek så får man inte glömma att lodjuret faktiskt har en funktion i naturen och att dess predation kan leda till olika ekologiska effekter i flera led. Att ta bort lodjur och andra toppredatorer kan resultera i försämrade ekosystem.