Sverige är stort. Vi har oerhört stora skillnader mellan norra och södra sverige. Ser man årstiderna klimatologiskt så förstår man att förutsättningarna för vinter (dygnsmedeltemperatur under 0) skiljer sig från skåne till lappland. Om man då baserar förvaltningen av stora rovdjur på att man under vintertid i snö skall spåra dem för att konstatera föryngringar förstår man omedelbart att vi får en snedvridning av den data som skall ligga till grund för förvaltningen. Hur skall man kunna förvalta viltstammarna adaptivt om man inte får tillgång till lokalt fungerande verktyg för att inventera viltbestånden? I HP beskrivs det hela såhär i samband med en lodjursinventering i Hylte härom sistens:
Lodjuren kunde spåras på en ganska lång sträcka, minst tre kilometer vilket krävs för att konstatera en föryngring enligt naturvårdsverkets direktiv.Detta torde innebära att oavsett hur många föryngringar som inträffar en säsong så räknas dem som noll om vintern blir en ordinär barmarksvinter i Halland. Jag har tidigare kritiserat detta. I mitt personliga remissvar på rovdjursutredningen skrev jag:
– Man måste kunna särskilja spåren, annars säger Naturvårdsverket att det är efter samma lodjur, påpekar Bengt Kristiansson, en av länsstyrelsens så kallade kvalitetssäkrare.
Problemet kan ytterligare förstärkas genom att vi kikar på SMHIs årstidskarta. Där framgår när vinter normalt brukar inträffa i olika delar av Sverige:Inventeringsmetoder för stora rovdjur: Detta är en stor och viktig fråga som inte helt och hållet kan läggas på förvaltningen, de kräver mål som satts upp politiskt. Inventering är det viktigaste redskapet för att vi skall kunna skapa en fungerande förvaltning. Men lika viktigt som att inventeringen blir bra utför är det att den blir rättvis. Man kan t.ex. inte längre ha inventeringsmetoder som i princip uteslutande kvalitetssäkrar via spårsnö när rovdjursstammarna sprider sig allt längre söder ut i vårt land. Då måste man arbeta fram andra kriterier som gäller. Kanske är det då läge att i allt större utsträckning kika på vilka kriterier man använder sig av vid inventering och beräkning av populationer internationellt. Hur stor skulle vargstammen bli om vi använde samma beräkningsgrund som Italien eller Spanien? Om det visar sig att vi med en Italiensk beräkningsmetod helt plötsligt skulle ha en estimerad vargstam om 1000 individer så är detta viktigt att lyfta fram, det demonstrerar då svagheten i det internationella regelverket. Kikar man på björninventeringsmetoder genom åren så kan man konstatera att en mindre lämplig björninventeringsmetod höll nere den officiella populationen trots att lokalbefolkningen hävdade att de var fler. När metoden reviderades och björnskit började DNA-analyseras ökade den officiella björnpopulationen till det dubbla. Det är av avgörande viktig för den lokala acceptansen att kunna visa att inte bara samma regler används utan att reglerna tillämpas likadant på samma typ av data. Det är en fråga om att skapa internationellt jämförbar data och jämförbara beslutsunderlag. Det är även en fråga om att de som bor i rovdjursområden skall känna igen sig i de rovdjurspopulationssiffror som presenteras.
Så om man mot förmodan skulle få för sig att inventera lodjur på Söderslätt utanför Malmö så skall man veta att vintern normalt inträffar i mitten av januari för att ta slut i mitten av februari. I Kiruna inträffar den i mitten av oktober och tar slut i slutet av april. Tillgänglig tid för lodjursinventering enligt naturvårdsverkets spårmetod blir då på Söderslätt ungefär 1 månad och i Kiruna över ett halvår. Tydligare än så kan väl inte missförhållandena i förutsättningarna för förvaltningen demonstreras?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar