I Idre sameby pågår just nu renskiljningen för fullt. Av allt att döma verkar ungefär 50% av årets kalvar ha tagits av varg (eller andra rovdjur). I reda siffror innebär det ett avbräck på 800-1000 slaktdjur, därtill skall läggas de livdjur som förlorats och måste ersättas. Nu vet jag inte vad en renkalv ger i slaktvärde men jag skulle inte förvåna mig om man på detta förlorat minst en halv miljon kr i intäkter plus allt det extra arbete det innebär när renhjordar splittras pga varg. Under själva renskiljningen identifierades en handfull renar med bitskador,
här kan ni se ett exempel. Länsstyrelsen har inte trott på de stora förlusterna så de har funnits på plats för att kontrollräkna. Nu antar jag att samebyn kommer att få ersättning för åtminstone delar av sina förluster men personligen anser inte jag att ersättning är ett fullgott alternativ vill intäkt av tjänst/vara. Vilket för övrigt är en av anledningarna till att jag under de år vi haft lantbruk
aldrig har sökt någon form av gårdsstöd eller annan ersättning.
Siffrorna är egentligen inte förvånande utan rätt väntade i områden med varg, sedan kan rimligheten i bördan diskuteras. Man kan också fundera i hur etiskt det är att föda upp ren till rovdjursmat.
Dalarna har en
exceptionellt stor mängd vargrevir, totalt 24 st berör länet enligt denna karta som länsstyrelsen presenterade för ett par månader sedan:
Jag kan mycket väl förstå den frustration och maktlöshet som djurhållare och jägare känner i Dalarna, den skulle jag antagligen dela om jag levde under liknande förhållanden. I detta område anser jag att det inte räcker med ordinära skyddsjakter, det är snarast det totala rovdjurstrycket som behöver minska genom borttagande av ett antal vargrevir.
Det är en fruktansvärd förlust, men ändå kanske pengarna är den minsta förlusten.
SvaraRaderaAtt dessutom bli anklagad för djurplågeri/mygel/bidragsfusk sida upp och sida ned i tidningarnas kommentarsfält, vara tvungen att själv ge sig ut och leta upp och avliva sina skadade djur när man vet att vargen är alldeles i hasorna, den psykiska stressen att inte kunna försörja sig och sin familj, oron över djuren och över sin egen framtid, maktlösheten, att hela tiden känna sig motarbetad och misstrodd av en länsstyrelse som är till för att hjälpa, att dessutom bli förlöjligad, förföljd och i värsta fall hotad till livet av djurrättsorganisationer, det är vardagen för djurägare vars tamdjur blivit angripna av varg. Jag tycker den sidan är mycket värre än den ekonomiska förlusten.
Jag kan bara hålla med.
RaderaBristen på empati och förståelse från såväl myndigheter som de som värnar vargen allra mest är mycket illavarslande för framtiden.
För övrigt jag tycker att Dag Lindgren (vargDag) har en viktig synpunkt i sin observation kring hur svårt vårt samhälle har att hantera en, krasst sett, så marginell fråga som vargförvaltningen. Om samhället inte klarar det, hur skall samhället då klara de stora och riktigt svåra frågorna vi står inför?