Jag har funderat lite kring det där med skjutträning. För typ 50 år sedan fanns det skjutbanor mest över allt. Det fanns skjutvallar i var och varannan socken. Under 1960-talet och framåt har de en efter en lagt ner och klubbarna slagits samman med t.ex. den i grannsocknen. Allt färre ägnar sig åt skytte på fritiden, vare sig det rör sig om skytte inom hemvärnet eller skytterörelsen. Idag ser man ofta övergivna skjutbanor och vallar i skog och mark, antingen som förfallna byggnader eller övervuxna vallar. Idag klagas det högljutt på skyttet från alla närboende, förståelsen är väldigt begränsad och den politiska viljan att ha en skjutkunnig befolkning är inte vad den var efter andra världskriget då den antagligen var på topp.
När jag skjuttränar idag så kan jag antingen göra det hemma på mina egna marker eller åka till någon skjutbana. Hemma har jag skjutit en del men också hört lite från grannarna som inte är helt nöjda med det. Samtidigt som åtminstone ett par av grannarna med glimten i ögat berättat hur deras pappor tränat hemifrån. I det ena fallet genom att skjuta ÖVER landsvägen och in på gärdet på andra sidan. Men på den tiden var det väl inte samma trafik som idag.
Så skyttet hemmavid är kanske inte helt lyckat om man mängdtränar. Istället åker jag till tre olika platser. Antingen några mil till en väldigt bra älgskyttebana. Eller lite färre mil till min närmaste älgskyttebana som inte är lika bra men ändå väldigt trevlig. Eller till en 300 m skjutbana, som även har möjlighet till 200 och 100 m skytte. Är dock inte medlem i alla tre föreningarna, men det tänker jag ändra på då medlemskap är ett sätt att gentemot nämnder och politiker påvisa att det finns ett behov av skjutbanor.
För övrigt hade Sverige haft hälften så många OS medaljer om det inte varit för den svenska skytterörelsen. Så skytte borde kanske vara en nationell angelägenhet, inte något som styrs av kommunalt godtycke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar