Mitt svar på Rovdjursutredningen

I Sverige står det envar fritt fram att svara på de remisser som finns ute i samhället. Man behöver alltså inte vara utsed som formell remissinstans för att få svara. Detta har jag gjort ett par gånger, nu senast igår då jag skickade in mitt svar på SOU 2012:22, dvs Rovdjursutredningen. Mitt svar löd:

Ert dnr M2012/982/Nm. Remiss om rovdjursutredningens slutbetänkande Mål för rovdjuren SOU 2012:22

Nedan följer några synpunkter jag har på utredningen SOU 2012:22 Mål för rovdjuren.

Angående olaga jakt och jaktförordningen §28

Ett av utrednings direktiv var att analysera den illegala jakten på stora rovdjur. Detta har inte gjorts på ett tillfredsställande sätt. Olika synpunkter och rapporter har referats men någon egentlig analys har inte utförts.

Statistiken över illegal jakt hanteras mycket märkligt, såväl i denna utredning som av den genom åren ofta hänvisade och starkt kritiserade utredningen från Brottsförebyggande Rådet (Illegal jakt på stora rovdjur, rapport 2007:22). När man diskuterar uppklarningsfrekvens så relateras detta till mängden anmälda misstänkta brott. Man kan göra så, men då måste man bland de uppklarade brotten även redovisa de misstänkta brott som har fullt naturliga förklaringar. Alternativet är att beräkna uppklarningsfrekvensen utifrån konstaterade jaktbrott snarare än anmälda misstankar om jaktbrott. Det finns väldigt många exempel genom åren där det misstänkta jaktbrottet avskrivits då det varit en godkänd §28 skjutning. I BRås förstudie Illegal jakt på rovdjur från 2005 visar man tydligt att nästan hälften av de som dömts för grova jaktbrott under 1980-2003 var personer som utfört olovlig skyddsjakt, dvs värnat sina djur i en situation som idag skulle varit en godkänd §28 skjutning och inte lett vidare. Ännu vanligare är att anmälan var fullständigt fel från början. Följer man nyhetsrapporteringen ser man att de misstänkta resterna av ett illegalt skjutet stort rovdjur allt för ofta visar sig vara resterna av en större tamkatt, slaktrester av älg eller kanske en flådd grävling. Detta är ett helt naturligt fenomen som har att göra med vissa socioekonomiska faktorer som jag kommer att komma mer in på, men i korthet handlar om att allt färre människor i Sverige har kunskapen att tolka vad de ser i naturen på ett korrekt sätt. Det handlar även om att det finns krafter som vill blåsa upp siffrorna för den illegala jakten i Sverige. Illegal jakt förekommer bevisligen, men frågan är hur omfattande den egentligen är[1]. För att över huvud taget närma sig den saken så måste man utesluta såväl förklarade händelser som naturlig dödlighet från ekvationen.

Organiserad brottslighet: Det är svårt att se den illegala jakt på stora rovdjur som beskrivs i SOU 2012:22 eller har uppdagats i media som grov organiserad brottslighet enligt den definition man faktiskt beskriver i rapporten på sidan 138, då med hänvisning till prop 2010/11:76 dvs: Fler än två personer skall vara inblandade, lång eller obegränsad utsträckning i tid, strävan efter vinning eller makt etc. Däremot verkar det finnas organiserad brottslighet i form av illegal jakt på t.ex. älg och ren i norra Sverige, vilket är ett brott motiverat av ekonomisk vinning. Den brottslighet som har med illegal jakt på de stora rovdjuren att göra är snarare av arten tillfällighetsbrott. Det är också typiska tillfällighetsbrott som beskrivs i BRås rapport 2007:22, ett stort rovdjur skjuts när det dyker upp under en vanlig jakt. Eventuellt ställer en eller ett par jaktkamrater upp och röjer undan resterna. En annan vanlig situation är att någon får syn på ett stort rovdjur under t.ex. skoteråkning och kör ihjäl det. Brotten är, vad jag har läst mig till, sällan planerade. Vilket även framgår av BRås förstudie från 2005, Illegal jakt på rovdjur.

Ändring av §28: Angående den föreslagna förändringen av jaktförordningen §28. Detta är en förbättring, det är bra att anmälan görs till lst. Det är väldigt viktigt att personer inte per automatik blir misstänkt för grovt jaktbrott! Däremot skall länsstyrelsen inte tveka att lämna anmälan vidare till polisen om det uppdagas att det inte rör sig om en tydlig §28 situation.

Internationellt perspektiv: För övrigt skulle det vara av intresse att analysera hur illegal jakt hanteras i Centraleuropa, dels omfattning och dels vilka resurser man lägger på att klara ut brottsligheten. Det skulle även varit på plats att föra upp den illegala jaktens utveckling i Finland under senare år då denna kan ses som en bild av hur utvecklingen riskerar att te sig i Sverige om inte vargförvaltningen förankras på landsbygden. Att allt detta är intressant har att göra med att vi ingår i samma övergripande organisation, EU, och att det är orimligt att det ställs olika krav i olika delar av unionen.

Angående socioekonomisk analys

Den socioekonomiska analysen har stora brister, fler faktorer hade behövt belysas och vissa resonemang är bristfälliga. Jag kommer att kort diskutera ett halvdussin teman:

Rovdjursturism och den underskattade älgturismen: Rovdjursturism får ett oproportioneligt stort utrymme i hela debatten. Företeelsen förekommer internationellt och man kan åka lite var stans i världen och då kunna ta del av möten med t.ex. varg. Det som är unikt för Sverige är den goda och tämligen lätt tillgängliga älgstammen. En ökad vargstam kommer bevisligen att minska älgstammen samt minska möjligheten att möta älg i naturen. Detta vore mycket olyckligt rent turistekonomiskt. Enligt media visar en undersökning utförd av Visit Sweden 2011 att ungefär 2.000.000 turister[2] från Tyskland besöker Sverige varje år med anledning av just älgarna. Älgen är Sveriges största turistattraktion och därmed en viktig del i svensk turistekonomi direkt och indirekt.

Om kunskap och attityd: Undersökningar från SLU visar att jägare bosatta i eller i närheten av vargrevir har den högsta sakkunskapen om varg i förhållande till Sveriges allmänhet i övrigt, samtidigt är denna grupp en av de mest negativa till varg. Detta samband måste tas på allvar och visas hänsyn, och det är inte något som kan ”åtgärdas” eller ”rätas till” genom mer information. Det kräver en praktisk förvaltningsplan som vinner acceptans. Risken finns givetvis att kunskapen annars kommer att användas destruktivt och situationen blir som i t.ex. Finland där den illegala jakten av allt att döma ökat kraftigt och vargstammen därav minskat sedan EU blandade sig i förvaltningen. För övrigt kunde övergripande slutsatser antagligen dras av den Finska situationen, för det är samhällsekonomiskt dumt att göra om samma misstag som man eventuellt kan ha gjort där.

Vem bekostar vargen? Detta är en intressant fråga där utredningen bara belyser vissa av kostnaderna, i princip de rent statsfinansiella utgifterna. Man tar för visso upp stängselbidrag etc, men man berör inte de ökade arbetsbörda som tillkommer för att hålla ett rovdjursavvisande stängsel funktionellt i jämförelse med t.ex. ett fårnät, denna kostnad år att sätta en prislapp på. Minskade arrendeintäkter för jakträtt tas inte upp inte heller minskade fastighetsvärden diskuteras seriöst. Överlag saknas många resonemang och beräkningar av kostnader som vargen och de stora rovdjuren direkt eller indirekt orsakar samhället, dess individer och näringsidkare. Det är t.ex. enkelt att räkna ut vad en minskning av mängden jakthundar med 1000 individer kostar Dalarnas näringsidkare i form av uteblivna intäkter. Det är även lätt att ta fram siffror på hur stor minskningen av mängden hundar, särskilt av jakttyp, är i rovdjurslän. Jaktindustrins omfattning hade varit relevant att ta upp och diskutera mer djuplodande än vad som nu görs, såväl nationellt som beräknat specifikt på rovdjurslänen. Och i det sammanhanget hade utvecklingen avseende mängden jaktkortslösare nationellt visavi rovdjurslänen över tid varit relevant att ta upp, likaså utvecklingen vad gäller avläggande av jägarexamen. Det finns en mängd andra kostnadsresonemang att följa upp för att vi skall få en bild av de ekonomiska kostnader rovdjuren medför. Det borde även gå att på ett relativt enkelt sätt identifiera vilka grupper som kommer att drabbas av de högsta kostnaderna till följd av detta.

Lokal acceptans och konflikt stad-landsbygd! Det tydligaste i hela rovdjursfrågan är konflikten stad-landsbygd, något som kanske borde tydliggjorts mer än vad som görs i utredningen. I t.ex. Norge har man en helt annan landsbygdspolitik, en aktivare strävan efter att det på landsbygden skall finnas samma standard och möjligheter som i staden samt att landsbygden skall vara bebodd. Då infinner sig frågan om det inte går att dra några slutsatser och erfarenheter därifrån i fråga om acceptans. Vad gäller vargfrågan finns även ett stort mått av NIMBY (not in my back yard – gärna varg men inte där jag bor), och likheterna med den aktuella vindkraftdebatten är stor. Kanske kan man dra några relevanta slutsatser och erfarenheter därifrån? Frågan kring lokal acceptans måste tas på större allvar, och det måste tas större hänsyn till den i förvaltningen samt i fråga om hur man agerar visavi såväl EU som de mest rabiata vargförespråkargrupperna. Lokal acceptans får dock inte förfalla till att bli ett totalt nejsägande till varg, men det verkar EU ha borgat för när de stoppade möjligheten till licensjakt. För övrigt är jag av den åsikten att lokal acceptans först uppnås om beslut kring varg kan tas så nära de det berör som bara möjligt är. Det finns element av detta i utredningen vilket är bra.

Arbetsmiljö: De stora rovdjuren och vargen måste även hanteras som ett arbetsmiljöproblem på landsbygden! Det finns exempel på där enskilda individer i sitt arbete i skog och mark råkat fysiskt illa ut till följd av möten med stora rovdjur, ofta ser man notiser om att ansökningar om att få beväpna sig med grova revolvrar eller pepparspray har avslagits för människor som arbetar i skog och mark. Att ansökningarna över huvud taget görs borde vara en varningsklocka över att något inte står rätt till rent socioekonomiskt i dessa trakter. Att ansökningarna om att få beväpna sig med anledning av rovdjur vid arbete i skog och mark bedöms olika i olika län är olyckligt, det borde finnas nationella riktlinjer för hur detta skall bedömas.

Miljöpsykologen Anders Thelin har lyft fram rovdjuren som ett stresskapande arbetsmiljöproblem för djurhållare i rovdjurslän. Och då är det oron över risken för attacker, inte den procentuella risken att utsättas för en attack, som innebär ohälsa. Detta måste tas på stort allvar i förvaltningen.

Några ord om biologiska konsekvenser

När man diskuterar mål och förvaltning av våra rovdjursstammar finns det en del biologiska konsekvenser man måste väga in. Jag tar upp några saker som jag anser borde ha berörts i utredningen för att den skulle fått större tyngd:

Inventeringsmetoder för stora rovdjur: Detta är en stor och viktig fråga som inte helt och hållet kan läggas på förvaltningen, de kräver mål som satts upp politiskt. Inventering är det viktigaste redskapet för att vi skall kunna skapa en fungerande förvaltning. Men lika viktigt som att inventeringen blir bra utför är det att den blir rättvis. Man kan t.ex. inte längre ha inventeringsmetoder som i princip uteslutande kvalitetssäkrar via spårsnö när rovdjursstammarna sprider sig allt längre söder ut i vårt land. Då måste man arbeta fram andra kriterier som gäller. Kanske är det då läge att i allt större utsträckning kika på vilka kriterier man använder sig av vid inventering och beräkning av populationer internationellt. Hur stor skulle vargstammen bli om vi använde samma beräkningsgrund som Italien eller Spanien? Om det visar sig att vi med en Italiensk beräkningsmetod helt plötsligt skulle ha en estimerad vargstam om 1000 individer så är detta viktigt att lyfta fram, det demonstrerar då svagheten i det internationella regelverket. Kikar man på björninventeringsmetoder genom åren så kan man konstatera att en mindre lämplig björninventeringsmetod höll nere den officiella populationen trots att lokalbefolkningen hävdade att de var fler. När metoden reviderades och björnskit började DNA-analyseras ökade den officiella björnpopulationen till det dubbla. Det är av avgörande viktig för den lokala acceptansen att kunna visa att inte bara samma regler används utan att reglerna tillämpas likadant på samma typ av data. Det är en fråga om att skapa internationellt jämförbar data och jämförbara beslutsunderlag. Det är även en fråga om att de som bor i rovdjursområden skall känna igen sig i de rovdjurspopulationssiffror som presenteras.

Rovdjursstängsel: Rovdjursavvisande stängsel har bevisligen en viss effekt för att minska rovdjursangrepp på tamdjur. Men hur blir den biologiska och sociala effekten om mängden hagmark med rovdjursavvisande stängsel i landskapet ökar? Hur kommer viltväxlar och djurens övriga rörelsemönster att påverkas? Hur stora blir barriäreffekterna? Hur kommer friluftslivet och allemansrätten att påverkas? Hur stora blir den årliga merkostnaderna för djurhållaren vid skötsel av rovdjursavvisande stängsel jämfört med konventionella stängsel?

Öppen mark: I Sverige är det den irrationellt hävdade öppna marken som har den högsta biologiska mångfalden och innehåller en oproportionerligt hög andel rödlistade arter. Mark, ofta i marginalbygd, som mulbetas eller ängsmark som inte gödslas. Dessa marker är i dag minskande i mängd, allt för ofta ställs de om till skogsmark. På 60 år har Sverige förlorat ungefär 1/3 av sin öppna mark. I dagsläget är minskningen av dessa värdefulla markslag större i rovdjurslän än i andra områden vilket är en för den biologiska mångfalden mycket illavarslande utveckling. Det behöver utredas i vilken utsträckning ökade rovdjursstammar påverkar den biologiska mångfalden negativt genom igenväxning och förskogning av öppen mark. Sambandet är komplext men relevant för förvaltningen av såväl våra stora rovdjur specifikt som vår miljö över lag. Perspektivet saknas i utredningen. För övrigt kan det konstateras att det i utredningen läggs mer fokus på statsfinansiella utgifter än på målens effekter på den biologiska mångfalden i allmänhet och hävdvunnen biologisk mångfald i synnerhet.

Utrotningshot, storheter och populationer: Vargen och de stora rovdjuren må vara hotade nationellt, men det finns en mycket stor världspopulation av åtminstone varg. Den skandinaviska gamla särarten av varg är dock i princip utdöd, för några renrasiga individer finns inte ens kvar i våra djurparker. Däremot har vi flera genetiska särarter, eller raser, av tamdjur som är akut hotade och endast finns i Sverige. Vi står alltså i en situation där världspopulationen av varg är på hundratusentals individer medan världspopulationerna av fler lantraser och inhemska hundraser uppgår till något hundratal individer vardera. Det förefaller i det perspektivet som om väl stor hänsyn ges de stora rovdjuren. Speciellt som flera inhemska raser till följd av ökad vargpopulation minskar drastiskt, inte minst märks det på våra inhemska stövarraser. Att varg- och rovdjursförvaltningen inte får lokal acceptans hänger givetvis delvis samman med att man inte klarar av att hantera när olika bevarandeintressen ställs emot varandra.

De angivna populationsnivåerna: De angivna populationsnivåerna framstår som tagna ur luften eftersom de inte motiverats. Inte heller verkar man ha tagit den socioekonomiska hänsyn som direktiven föreskrev. Det lämpligaste ur många perspektiv hade varit att fånga upp det gamla målet avseende varg och rekommendera att man bestämmer att 210 djur i kombination med införsel av nya gener är en långsiktigt hållbar nivå. Björnpopulationen kanske borde vara högre än det som angetts som mål med tanke på att björnen är mindre vandringsbenägen än vargen. Lopopulationen förefaller något hög även om jag saknar djupare kunskap i fråga om lodjur, järven likaså.

Nivåerna för att uppnå gynnsam bevarandestatus för, jag tänker nu på varg, är mycket märkliga historiskt sett. 1997 ansåg naturvårdsverket att det vore önskvärt med en vargstam om 15 föryngringar eller ungefär 100 individer. Universitetsanknutna rovdjursforskare menade då att det behövdes en stam på minst 200 individer om det fanns invandring utifrån eller 500 individer om stammen skulle stå på egna ben utan genetisk förbättring via invandring. 2000/01:MJU9 satte 200 individer som mål, ett mål som skulle utvärderas. Idag får man på tafsen om 200 individer nämns som en lämplig nivå… För övrigt anser IUCN (enligt 2000/01:MJU9) att 50 könsmogna individer är den undre gränsen för när en art kan anses vara akut hotad lokalt, något ställningstagande i likhet med detta hade varit önskvärd i föreliggande utredning. Genom att ständigt revidera nivåerna uppåt utan att någonsin tydligt motivera valet av nivå kommer man ALDRIG någonsin att uppnå lokal acceptans för den förda rovdjurspolitiken. Befolkningen som lever med rovdjuren inpå knutarna MÅSTE få entydiga och långsiktiga besked om vad som gäller, att vart och vartannat år höja nivåerna undergräver effektivt tilltron till myndigheterna och systemet. När tilltron undergrävs ökar risken för att folk tar saken i egna händer. Därför, om inte annat, MÅSTE de valda nivåerna tydligt argumenteras och förklaras.

Ett bortglömt perspektiv

Som förväntat saknas ett viktigt socioekonomiskt perspektiv, men det gör det i princip alltid i såväl svensk politik som förvaltning. Man vill helt enkelt inte se problemet Peak oil. Att de fossila bränslekällorna håller på att sina gör att vi inom en snar framtid MÅSTE se över vår matproduktion. Det är mycket som måste hanteras men i detta sammanhang är det matproduktionen som är av intresse. Den inhemska matproduktionen kommer att behöva öka. Men produktionen kommer att behöva ske på annat sätt än idag. T.ex. måste köttdjuren i högre grad än idag skörda sitt foder själva även vintertid. Detta betyder att vi i framtiden antagligen kommer att se mer djur som går ute året om. System för att marker inte skall trampas sönder och gödselanhopningar inte skall bli för koncentrerade finns redan. Det som saknas är ännu så länge det ekonomiska motivet att genomföra förändringen, samt det politiska motivet att anpassa djurskyddslagstiftningen till dessa driftsformer. Då behövs en vision som berör hur man skall hantera, inte bara dagens ännu så länge begränsade konflikt mellan rovdjur och tamdjur utan snarare, framtidens ökade konfliktyta. Oavsett vad man tycker så är peak oil ett perspektiv som är relevant i såväl denna som många andra utredningar, det är bara den politiska medvetenheten om detta som saknas. Men som socioekonomiskt framtidsperspektiv är det utan tvekan något som borde ha berörts i utredningen.

---

[1] Personligen uppfattar jag situationen som sådan att den illegala jakten på varg ökat sedan EU-kommissionen satte ner foten mot den Svenska vargförvaltningen. Risken idag är överhängande att utvecklingen kommer att bli mer lik den i Finland, eller för den delen Italien, där den illegala jakten förefaller starkt begränsande på vargbestånden. Jag tycker mig ana denna tendens i mediabevakningen även om den ännu inte går att säkerställa statistiskt. Jfr intervjuer med Karl Hedin respektive Olof Liberg i svensk Jakts nätupplaga 10 maj 2012.

[2] Eller turistnätter, mediaåtergivningen är lite vag på den punkten, se t.ex. ATL 9/8 2011, http://dev.lantbruk.com/algen-lockar-2-miljoner-turister/2011-08-09

Den som känner sig hågad har fortfarande ett par veckor på sig att svara, har för mig tiden löper ut i början av juni....