Några tankar om skog

Det tar tid att inse att skog inte bara är natur. Skog är egendom. För egen del var det först när jag i vuxen ålder flyttade ut på landet som jag själv kom till insikt om detta. Visst visste jag att någon ägde skogen tidigare, men jag hade efter förorts och stadsliv inte någon jättekoll på hur mycket skogen var värd, hur den sköts eller vad den betyder för den som äger den. För mig hade skogen tills dess varit allas, den ingick i allemansrätten, den var vildmark.

Efter ett tag på landet så tog jag tjänstledigt från mitt ordinarie jobb för en period på Skogsstyrelsen. Där blev myndigheternas och statens intressen i skogen allt tydligare. Men där blev även fyrkantigheten påtaglig. Men det är inte så konstigt. Skogen har varit big business och nationalekonomins ryggrad sedan 1600-talet. Alltså i över 400 år har skogen varit grunden för vår ekonomi, vårt välstånd och den välfärd som vi kunnat bygga upp i landet. Antingen har det varit direkt, genom timmer försäljning, men här agerar vi som ett U-land, vi exporterar framför allt oförädlad råvara när alla vet att vinsten ligger i förädling....  Har det inte varit direkt så har det varit en indirekt förutsättning, som energiråvara för bergsindustrin. Det är den historiska ramen, om än något förenklad.

Under de senaste veckorna har Maciej Zaremba publicerat en serie välskrivna och intressanta artiklar i DN. De är viktiga, men de är sanslöst tendentiösa och visar bara några sidor av skogsproblematiken. För det första kan man konstatera att jag, innan jag flyttade ut på riktig landsbygd, antagligen var tämligen representativ för hur många svenskar idag betraktar skogen, ett citat från Zarembas första artikel får belysa detta:

”Vår skog”, sade Åfeldt och grannarna om tallarna utanför sina fönster. De visste förstås att marken ägdes av någon annan. Men de uttryckte sig som de stockholmare som talar om ”vår stad”, fastän de inte äger husen. Och de trodde, liksom folk i städerna, att de hade en viss rätt till sin livsmiljö. Det var ju dit man gick på morgonpromenad, dit lärarna tog med sig barnen för naturkunskap. Denna lilla skog (lite drygt Humlegården) var noga räknat en del av samhället: utsikten från skolfönstret, inramningen till badet och campingplatsen och Inlandsbanans hållplats. Den var, kort sagt, kultur och trolsk: höga tallar och granar, marken täckt av mossa, små raviner i sluttning mot Mögsjön.

Sedan behandlar Zaremba Åfeldt och hans grannars kamp för att en avverkning inte skall bli av. Det handlar om lagar och en obefintlig möjlighet till medbestämmande. Det intressanta är snarast vad som inte nämns. Det som inte nämns är värdet på den skog som togs ner. Jag har ingen aning men hugger en siffra, 850.000 kr. Det är mycket pengar, jag har full förståelse för skogsägaren som vill realisera detta kapital. Men om nu skogen betydde så mycket för de boende, varför köpte de inte loss den? Var de inte villiga att betala för det de tagit för givet i nästan en generation? Eller är det bara som vanligt, det är väldigt lätt att ge bort eller använda det som någon annan äger.... Zarembas andra artikel handlar om de juridiska turerna kring Åfeldts kamp mot slutavverkningen. Även här saknas ägarperspektivet, skogen ses uteslutande som de närboendes intresse.

Zarembas tredje artikel däremot tycker jag slår huvudet på spiken. Den handlar om att lagen idag inte ger speciellt stort utrymme för alternativa skogsbruksmetoder. Det lagen föreskriver är i korthet trakthyggesbruk. Zarembas ord får belysa problematiken:

Detta är, aningen förenklat, innebörden i skogsvårdslagens paragrafer. En utglesad blandskog med ungt och gammalt om vartannat, en sådan som svampplockaren och fåglarna trivs i, påstås inte öka i volym i önskvärd takt. Skall därför huggas ned och ersättas med en virkesåker.
Vilket betyder att det faktiskt är näst intill omöjligt för skogsbönderna att bruka skogen med omsorg om landskapet. Vill de ha inkomst av den är det kalhygget som gäller. Ja, just så bisarrt är det. En jordbrukare som vill ta ansvar för kulturlandskapet får bidrag från staten. Men om en skogsägare gör det hotas han av straff.

 Nu är det ju faktiskt fel. Den högsta produktionen, om än med en högre arbetsinsats än trakthyggesbruk, ger plockhuggning eller kontinuitetsskogsbruk. Kompisen Lars som driver Cornucopia? skrev om det härom dagen, tillräckligt bra för att jag inte skall behöva ge mig speciellt djupt in i det.

Zarembas fjärde artikel är även den av stort intresse. Den handlar om hur de olika delarna inom svensk skogsindustri oc mydighetsutövning hänger samman, näst intill incestuöst. Näst intill som en rotary loge där alla samverkar och tar beslut över samhällets ordinarie demokratiska spelregler.

”Skogsstyrelsen har vuxit ihop med skogsnäringen på ett sätt som vore otänkbart i en annan sektor”, säger en skogskonsulent i västra Sverige. ”Bokstavligen. På många orter delade vi till och med lokal.” 

 Det är väl egentligen ännu värre. Skogsstyrelsen är (eller åtminstone var när jag jobbade där) en del av den svenska skogsnäringen. Skgsstyrelsen erbjöd precis som vilket annat bolag som helst konsulttjänste, man stömplade skog, man hade röjar lag etc. I ena ögonblicket stämplade konsulenten skog och debiterade en konsulttaxa på 700 kr/ timme för att i nästa ägna sig åt myndighetsutövnign och godkänna avverkningsanmälningar. I värsta fall samma som han själv utformat på förmiddagen..... Myndigheter skall inte förknippas med konsulttjänster! Detta påpekar Riksrevisionen i var och varannan granskning de gör...

Zarembas femte artikel är också riktigt intressant, den handlar bland annat om konflikten stad/landsbygd. Ett intressant belysande citat:

I ett program i P 1 antydde därefter SNF:s ordförande Mikael Karlsson att kommunerna nog saknar kompetens att bedöma de många hoten mot friluftslivet. Ett hus vid stranden kan upplevas som ett hinder av den som går där med sin hund, förklarade han i debatten med Arjeplogs kommunalråd Britta Flinkfeldt Jansson.
Det var en replik som man sent lär glömma i Arjeplog, där det går fjorton sjöar på en hund. Kommunen hyser 8 727 sjöar, 4 684 öar, 3 140 människor och 588 hundar, på en yta som motsvarar halvtannat Skåne. Strandsträckan, 1 500 mil, räcker till Peking och tillbaka. Om samtliga arjeplogare, inklusive spädbarnen, bosatte sig vid vattnet skulle det fortfarande kännas ödsligt. En halv mil mellan husen.

Att jag valde just detta citat hänger givetvis samman med att Mikael Karlsson stod för uttalandet och citatet väl belyser Karlssons stora ointresse för lokalbefolkning. Men vi fortsätter med ett till citat:

Så för vems skull tror hon att SNF värnar hennes stränder? ”Låt mig svara med en parallell. För några år sen uppstod en idé om ’tysta zoner’ i landskapet där folk skulle kunna ta igen sig. Regeringen ville lägga en sån häruppe, långt ut i ödemarken. Man skulle behöva gå i timtal för att komma dit. Då undrade vi – för vem skall det vara? Och jag fick svaret av en kommunchef i västra Sverige. ’Det fattar du väl’, sade han, ’att det skall vara tyst däruppe när vi kommer’.”

Sedan vänder Zaremba blicken mot ett annat intressant fenomen i dagens samhälle, människans plats i naturen:

Därför är det något av en revolution att man på Centrum för biologisk mångfald börjat omvärdera det egna perspektivet. Det är för mycket biotoper och sällsynta arter och för litet människa i naturvården, skriver Johnny de Jong. Själv disputerad biolog varnar han för att när naturvården blivit ”biologernas lekstuga” lär den tappa kontakten med samhället. Landskapets kvaliteter kan ju faktiskt inte mätas under lupp

 Men Zarembas bild av skogssverige, som jag bara delvis instämmer i, har fått såväl beröm som mothugg. Där finns påpekanden om hur mycket större hänsynen blivit under de senaste 50 åren t.ex. mätt i mängden död ved i våra skogar. Där finns debattörer som börjat nysta i tråden om hur stort allmänhetens inflytande skall vara över enskild egendom (skog). Där finns syrliga kommentarer som påpekar att i princip all skog i Sverige är planterad, med allt vad det innebär.

Hur som helst. Zaremba har väckt uppmärksamhet, det var antagligen hans syfte. han är den typen av journalist.