Strindberg om jakt

Ur Strindbergs memoarer:

Att jaga är ett ädelt och manligt nöje som dock kommit i
vanrykte på sistone då dåliga nerver blivit ett slags adelstecken,
som var man kan anlägga, om han icke är alltför blodfull. Ett
ädelt nöje, så länge det bedrives lojalt med lämnande av full
frihet åt fienden att försvara sig eller fly; och den fiende som är
utrustad med fågelns vingar eller harens långa ben, den är min
själ icke värnlös. Ett manligt nöje, därför att det har varit och
är ännu mannens skyldighet att kunna döda och se blod när det
behövs, för att icke bli dödad själv med de sina han har under
sitt försvar. Obehaget för ett känsligt sinne ligger dock i att
skadskjutning kan vålla onödigt lidande, men därvid måste
man trösta sig med att djurens nerver icke äro så ömtåliga som
våra och att deras sår helas lätt och utan läkarhjälp