Nätverket Rödluvan och mormor pratade i gnällradion, Ring P1, härom dagen:
De uttryckte oro över framför allt barnens säkerhet i områden med mycket varg. Ett mothugg återges här:
Problemet med motargumentationen är att man jämför äpplen och päron. Han verkar dessutom omedveten om att vargar faktiskt kan vara rejält farliga i västvärlden. Under senare år har folk dödats i såväl Kanada som Alaska. Vederbörande har också missat hur stora problemen med vargar börjar bli i fd sovjetunionen, något jag varit inne på tidigare men kanske skall sätta mig in i lite seriösare framöver.
Den som argumenterade emot saknar uppenbarligen insikt i den vetenskapliga forskning som visar att blotta existensen av varg i ett område påverkar människor och deras livskvalitet. Jag säger som tidigare och som så många andra före mig, de starkaste vargförespråkarna saknar empati. Jag konstaterar också, igen, att det är lätt att ge bort något som inte kostar en själv något. I detta fall livskvalitet.
Jag kan tycka att du jämför äpplen och päron när du säger att vargförespråkare saknar empati!
SvaraRaderaDu menar att det är rimligt att ha medkännande (empati) med människor som känner sig hotade av vargar i sitt närområde men inte med en i vår fauna naturligt förekommande djurart. Du ställer denna djurarts existens i vårt land, mot människors upplevda osäkerhet! Då är det inte så konstigt att man som förespråkare för en mer naturlig fauna angriper just argumentet osäkerhet med motargumentet att det finns så mycket större faror än just varg, även om man har den i sin närhet.
Dock tycker inte att det är en framkomlig väg i diskussionen. Jag anser att vi ska ha varg för att det är bra för vår flora och fauna. Jag anser att våra stammar av klövvilt generellt är alldeles för stora i södra sverige där jag bor.
Eftersom jag är för varg, men också för människor på landsbygden med djurhållning, så blir den viktigaste frågan för mig, hur man ska kunna samexistera med så lite problem som möjligt. Då tror inte jag att licensjakt är det bästa sättet, det vore nog bättre om det var friare skyddsjakt av varg som visar sig nära bebyggelse. Jag tror att det skulle ge vargen mer respekt för människan.
Du har helt rätt att jag avser empati för människor när jag skriver empati. Men vad gäller den upplevda situationen så är detta något som blir allt viktigare i förvaltningen, forskningen just nu pekar allt tydligare mot att det inte går att ha en rovdjursförvaltning som saknar lokal förankring och för att få en lokal förankring krävs att man lyssnar på och tar hänsyn till lokalt boendes känslor och rädslor. Rovdjurens genetik är alltså det lilla problemet, rovdjurens sociala dimensioner det stora. Och då krävs det empati från den hårdaste kärnan på förespråkarsidan.
RaderaVad gäller djurartens existens så anser jag att den har ett existensberättigande i Sverige, men jag anser att stammen skall vara begränsad och att den skall vara jämnare fördelad över landets yta. Alternativt kan man fundera över om inte nationalparkerna kan vara lämpliga områden för revir.
Vad gäller vargens numerär och genetiska status så har jag funnit genetikern Dag Lindgrens funderingar på bloggen http://vargdag.wordpress.com/ synnerligen tankvärda. De har bland annat fått mig att tänka om vad gäller tiken Kynna samt inse Idre-vargens värde för stammen över lag.
Fördelen med licensjakt visavi friare skyddsjakt blir att man kan undanta de områden där det vistas genetiskt viktiga vargar från licensjakten. Medan en friare skyddsjakt, och då antar jag att du avser skyddsjakt på enskilds initiativ, lätt kan riskera genetiskt viktiga men problematiska individer.
Att jag skriver så mycket om varg beror på att jag inte är nöjd med den (frånvaro) av tydlig rovdjurspolitik som förs i Sverige. För det är trots allt fyra stora rovdjur som måste hantera, inte bara varg även om det är just vargen som är mest medialt gångbar just nu.