Afrikajakt har jag väl aldrig varit så där jättesugen på, men nu efter att ha sett Guillous båda program så kände jag för att läsa på lite om sådan jakt. Plockade fram ett gammalt nr av Filter med en intervju med Natasha Illum Berg, därefter ordnade jag fram en inläsning av Ernest Hemingways klassiker Green hills of Africa (168 kr, adlibris). Och visst. Hemingway gav ett visst sug. Kanske inte efter just Afrika men efter att ägna sig helhjärtat åt jakt ett par veckor i sträck. Att inte bara gå ut och jaga, utan att leva jakt.
Men hur var Hemingway då? Jo, det var en skildring av sin tid. Där fanns ett uns kollonialism, samtidigt som jag uppfattar Hemingway förhållandevis öppen isin attityd till andra kulturer. Men det är klart, lokalbefolkningen beskrevs t.ex. som nobla masaier. Vibben av beskrivningarna av olika folk i Nordisk Familjebok var påtaglig, lånar ett citat om masaier:
De äro ett högväxt, välbildat folk med framstående kindknotor, spetsig haka och längre hår än de riktige negrerna ha.Tja, så skulle man knappast skriva idag. Så sett är det ett tidsdokument. Samtidigt sker en hel del saker i boken på samma sätt nu som då. Köttet från djuren som fälls fördelas generellt sett till lokalbefolkningen.
Hemingway var ute efter troféer. Det är mycket gnäll när han ständigt skjuter mindre troféer än sin kompis Carl. Trots att han hela tiden påpekar att han är den bättre skytten av dem. Men samtidigt är han kraftigt omdömmeslös. Han skadeskjuter efter fyllenätter. Inte fan går man ut och jagar eller avlossar en bössa när man fortfarande är framfull.... Men då grå det som det går, då bukskjuter man en gigantisk sabelantilop.....
Nästan lika mycket text som läggs på själva jakten läggs på drickande. Hemingway måste haft med sig lådvis med wiskey ut i bushen....
Hur som helst. Hemingway skriver fantastiskt. Som alltid. Och jag kan inte annat än att rekommendera boken varmt. Inläsningen av Josh Lucas håller en mycket hög kvalitet.
En fantastiskt bra bok, har den hemma :)
SvaraRadera