Mina 10 favoritfåglar - en bloggutmaning

Igår lanserade jag och Skogswilden en bloggutmaning. Jag är inte sämre än att jag tänker besvara den själv. Min lista tar upp 10 arter, de är dock inte rangordnade för det klarar jag inte av. Däremot har jag för sakens skull numrerat dem från 1 till 10. Bilderna har jag länkat från andra siter, jag har iofs egna bilder på de flesta av dessa fåglar dessvärre är majoriteten av dem jag är nöjd med tagna för 10-15 år sedan och finns bara på dia-positiv.

Svalor gillar jag skarpt. Både hussvalor (1) och ladhussvalor (2). De sistnämna har jag gott om i min ladugård. Hussvalor har jag en särskild relation till då jag som tioåring en sommar hade en tam hussvala. Jag hittade den nedanför ett raserat bo. Trodde först den var död men insåg när jag plockat upp den att den andades svagt. Mormors flädersaft fick fart på den. Sedan födde jag upp den på ost, kokt ägg och rå köttfärs. Framåt hösten släppte vi ut den i en svalkoloni, men varje kväll sov den inne i huset. På hösten försvann den. Kanske var det den som våren därpå skrämde en tant genom att sätta sig på hennes huvud....

Sparvhöken (3), denna lilla illsnabba jägare som man ser rätt ofta bara man lärt sig upptäcka den. Visst är det störande när den slår unghöns, men va fan. Lite spill får man väl räkna med...


Gärdsmyg (4), den lilla lilla fågeln med en stjärt som står rakt upp. Ser den ofta när jag sitter på pass i närheten av rishögar eller vindfällen. En fågel som gör mig glad.


Kondor (5), en djävligt stor fågel. Såg dem svävande högt högt upp i himlen när jag arbetade i en högt beläget halvökenområde i NV Argentina på gränsen till Chile och Bolivia. Men en morgon kom jag riktigt nära. Höll på att klättra upp för ett berg, kom till en avsats och följde den runt en krök. När jag rundade kröken skrämde jag upp en kondor. Den flög upp ungefär tio meter framför mig. Det var nog min mäktigaste fågelupplevelse ännu så länge.


Mindre nandu (6) är också en sydamerikansk fågel som jag först såg avbildad på 1000 år gammal keramik som jag arbetade med. Sedan såg vi den ibland när vi körde upp i bergen på mornarna. Och för den som inte vet hur den ser ut så tänk er en liten struts.... Som kuriosa kan jag nämna att Erland Nordensköld (eller var det Carl Skottberg?) plockade hem en grupp om fem sådana till Slottskogen i Göteborg på 1920-talet. Det blev aldrig någon förökning, men benen har sparats och finns i naturhistoriska museets osteologiska referenssamling.

Koltrast (7), få fåglar är så visuella som koltrasten med sin svarta dräkt och gula ben och näbb.


Fjällabb (8) ser man hur många som helst när det är gnagarår, men bara enstaka andra år. För mig är det sinnebilden för en fjällvandring. Inte minst att behöva ducka en attackerande labb vars bo man råkat komma för nära. De enstaka långa stjärtfjädrarna är karaktäristiska.

Gråhäger (9) jag kunde knappt gå när min far tog mig med till en hägerkoloni första gången. Sedan dess är dessa stora fåglar klara favoriter. Inte minst nu när jag ofta ser dem i dikena kring mina ängar, där de vaktar på grodor.

Storlom (10) det ödsliga ljudet på natten, som nästan slitits ut av filmindustrin. Eller den fantastiska simförmågan? Eller kanske de vackra randiga fjädrarna vid halsen, fjädrar som jag även sett på samiska väskor och kläder på Silvermuseet i Arjeplog? Eller kanske minnet av fem "dansande" lommar en kväll i viken utanför farmors och farfars sommarstuga? Oavsett vilket så är det en fågel som väcker starka känslor i mig.

Reflektion:
Intressant. Jag ser direkt att ingen av de uppräknade arterna finns med på listan över jaktbara arter, undantaget koltrasten som får skyddsjagas i t.ex. fruktodlingar och trädgårdar. Jag är med andra ord i min inställning till fåglar snarare en betraktare än brukare. När jag betraktar listan ser jag också att mina favoritfåglar är sådana som är kopplade till starka upplevelser eller känslor. Det får jag nog fundera lite till över för det har jag inte tänkt på tidigare.