I dagarna har det varit en del skriverier om Polisens vapenhantering. Då menar jag inte när polisen viftar med vapen utan hur de hanterar beslagtagna vapen..... Det rapporteras nämligen att det åter igen skickats laddade vapen till SKL i Linköping. Tydligen är det rutinerna som brister. Man kanske får göra som i resten av dagens samhälle när något inte fungerar. Skriva ett policydokument som ingen sedan läser men som finns och man kan hänvisa till, inte minst när någon gjort fel. Då dänger man dokumentet i skallen på vederbörande och ställer denne till svars för att inte följa rutinerna. Som i skolan. Där läggs nu mer lärarinsatser på att skriva individuella studieplaner vilka skall följas upp och dokumenteras skriftligen. Fick precis hem en sådan 5-sidig dokumentation som gäller min 7-åriga dotter som nu gått i skolan i precis en halv (!) termin.
Kanske är det samma dokumenthysteri som drabbat flera av våra licensmyndigheter. Inget annat kan förklara att det råder handläggningstider på upp till ett kvartal på några polismyndigheter. I min trakt är det inte riktigt lika illa, polismyndigheten i Borås ligger enligt uppgift från en handlare jag pratade med härom dagen på sisådär 5-6 veckor. Saken har uppmärksammats i riksdagen i form av en motion.
Nåja. Det som slår mig är givetvis hur svårt det är att kolla magget och kammaren på de vapen som beslagtas. Gärna varje gång de hanteras, bara för att vara på den säkra sidan. Det får mig att tänka tillbaka och inse att vi i jaktlaget haft ett vådaskott de senaste 10 åren. Det var ett skott som gick av i marken när en jägare klättrade upp i tornet. Vapnet, en nyligen inköpt begagnad Varberger, hade ett extremt lätt (0,5 kg) trycke. Vapnet lämnades givetvis in och justerades upp och är nu så hårt att det påverkar skyttens prestanda något. Men han är av den sort som hellre avstår ett skott än tar minsta risk så jag är inte oroad för att det skulle gå fel. Dyker rätt läge upp så sitter kulan där den skall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar