Själv var jag i Island. Man kan även säga på Island, men då avser man språkligt sett ett besök på ön Island, inte ett besök i nationen Island. Jag, och de flesta islänningar själva, föredrar den respektfulla varianten att besöka en nation.
Min livskamrat och jag, då var vi sambo nu är vi gifta, hade åkt på konferens i Akureyri som ligger på Islands norra kust. Det var kallt och rått eftersom staden, som var mer av ett stort fiskeläger, vetter mot ishavet. Konferensen slutade redan den 9:e och den 10:e tog vi en lång busstur ner till Reykjavik. Turen gick över den isländska centralplatån. Sannolikt var det en av de sista dagarna den vägen var öppen det året.
Natten mellan den 10:e och 11:e sov vi i Reykjavik. Jag minns inget speciellt av vädret morgonen därpå, men jag minns att det var långa köer på flygplatsen. Det har det i och för sig varit när jag besökt Island andra gånger också......
Flyget gick i tid. Det gick till Köbenhavn för byte till Landvetter (Göteborg). På Kastrup var det en lite konstig stämning. De transatlantiska flighterna började ställas in. Vi förstod inte riktigt varför, och brydde oss inte heller. Vi ville bara hem, trötta och glada som vi var.
Väl framme på Landvetter var allt konstigt. Utcheckningen från flygplatsen var hårdare än jag varit med om tidigare, undantaget Östeuropa i början av 1990-talet och USA på senare år. Det var poliser över allt. En och annan med skottsäker väst och k-pist. Vi slapp hur som helst igenom och tog airportbussen in till Göteborg. Väl hemma i lägenheten så slog vi efter någon timme på TV-n. Då förstod vi varför allt var så konstigt.
Det var en glimt av mina minnen från den där dagen för tio år sedan. Minns ni vad ni gjorde?
Satt på jobbet. Nyhetsrad på någon websajt om att ett flygplan kraschat in i WTC. Sedan gick Internet ner av överbelastning. Någon slog på en TV-mottagare på en stor Barco-projektor i ett konferensrum.
SvaraRaderaPå stor duk, hela änden av konferensrummet får vi se ena huset stå och brinna, och då fattande man att det inte var något litet sportplan som råkat krascha. Trodde fortfarande det var en olycka dock. Sade till någon att om de inte får släckt den branden kommer skrapan rasa när stålet blir för varmt.
Sändningen är live. Helt plötsligt flyger plan två in i den andra skrapan live framför ögonen på oss, storbild. Det blir helt plötsligt helt tyst i rummet. En amerikansk kollega rusar ur rummet till närmaste telefon.
Helt plötsligt inser alla att det inte är en olycka utan ett terrordåd, två plan kan inte krascha av olycksskäl efter varandra.
Jag åker och hämtar min fru och åker hem.
Nej, jag minns inte vad jag hade för mej den dagen, men jag vet att jag sedan dess ansträngt mej att få klarhet i vad som hände och bevekelsegrunderna för vad som hände. Nalle Puh; man kan aldrig så noga veta.
SvaraRaderaMen en sak vet vi, sanningen produceras numera av PR-byråer och ägare av media.