Ingen har väl missat att Naturvårdsverket nu håller på med en översyn av allemansrätten. Egentligen borde det inte behövas. Hur svårt är det att leva efter andemeningen:
INTE STÖRA.
INTE FÖRSTÖRA.
Tydligen klarar inte alla det. På 1990-talet var det väl organiserade kanotturer i våra åar och älvar som inte klarade av att hålla sig inom allemansrättens råmärken, inte klarade av att respektera allemansrättens skyldigheter. LRF är mycket tydliga i att de önskar inskränkningar i allemansrätten.
Under senaste åren har jag i allt större utsträckning funderat över rovdjur och rovdjurspolitik. Rovdjur i sig inskränker näpperligen på allemannsrätten så länge man har respekt för djur när man vistas i skog och mark. Däremot kan rovdjuren skapa intressanta hinder i landskapet. Jag anser att envar med lätthet skall kunna passera de djurstängsel vi jordbrukare har i markerna. Men ett rovdjursavvisande stängsel är inte lätt att passera. Det är en anledning till att jag, om vi får etablering av större rovdjur i min trakt, snarare kommer att slakta ut mina djur än upprätta bortåt en kilometer svårpasserad mur över min långa men inte allt för stora hagmark. Så allemansrätten ställd mot stora rovdjur innebär att mina marker riskerar att växa igen. Men kommer jag att gå så långt att jag planterar igen mina betesmarker med gran? Antagligen inte. Snarare blir det vildsvinsgynnande viltåkrar samt ensiageskörd. Ensilaget får ställas ut på stora gärden för att det klövvilt som finns skall ha tillfälle att se rovdjurens ansmygning. Med lite tur kan jag få ut lika mycket kött från mina marker då som nu. Men jag tvivlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar