Viltvård, miljömål och biologisk mångfald

För någon månad sedan hade jag en gästkolumn om viltvård på supermiljöbloggen. Jag fick en del intressant respons där de flesta hakade upp sig på att det hade med jakt att göra, kanske fick jag inte riktigt fram budskapet att viltvård har än mer med biologisk mångfald och miljö att göra än just skjutandet av djur.

Härom dagen hade Fredrik Widemo (Svenska Jägareförbundet/SLU) en debattartikel om viltvård som främjare av milömålsarbetet i MiljöAktuellt. Det aktuella miljömålet har nr 12 i listan över miljömål och kallas kort och gott Levande skogar. I mitt arbete har jag haft en del att göra med andra aspekter av miljömålet, men de som Widemo är ute efter i sin debattartikel är viltvårdsinsatser vilka skulle stärka etappmålet Förstärkt biologisk mångfald. Delmålet uttrycks såhär:

Mängden död ved, arealen äldre lövrik skog och gammal skog ska bevaras och förstärkas till år 2010 på följande sätt:

• mängden hård död ved ska öka med minst 40 % i hela landet och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad,
• arealen äldre lövrik skog ska öka med minst 10 %,
• arealen gammal skog ska öka med minst 5 %,
• arealen mark föryngrad med lövskog ska öka.

Personligen så misstänker jag att den första punkten, död ved, krockar kraftfullt med intentionen att få ut mer råvara ur våra skogar. Mitt intryck är att skogsbrukarna idag snarare tar ut mer död ved från skogarna än tidigare. Det finns trots allt en marknad (energi) för grenar, toppar och stubbar. Samt all den där andra veden som inte blir massa eller sågtimmer. Min högst personliga uppfattning är att detta på sikt utarmar skogarna.

Nu är det inte död ved som Widemos inlägg handade om utan en anpassning i produktionsskogen som skapar stråk av viltvänliga miljöer vilka bryter av stora trakthyggen. Genom en attitydundersökning i samarbete med SLU och Skogforsk konstateras att en mycket stor del av de skogsägare som även är jaktkortlösare är positivt inställda till viss viltanpassning av skogsbruket. Ungefär 20% av de tillfrågade 52.000 respondenterna svarade även att de aktivt anpassade sitt skogsbruk för att gynna tjädern.

Det jag kan utläsa av detta är att skogsägarna, åtminstone dess privata del, är positivt inställd till att viltanpassa sitt skogsbruk. Vilket i sig gynnar miljömålsarbetet och den biologiska mångfalden. Men det jag är riktigt nyfiken på är om man hade gjort det utan den morot ökade jaktmöjligheter utgör. För det är en sak att komma med regler och krav, en helt annan att visa vilka praktiska fördelar och förtjänster ett visst sätt att agera för med sig.

Om ökad biologisk mångfald medför mer jakt så är det i min värld självklart så att den jaktintresserade även arbetar för en ökad biologiska mångfalden för att på så sätt gynna sitt eget intresse. Människan står som alltid sig själv närmst. Kanske något för MP att fundera över innan man tar fler beslut om att verka för ytterligare begränsningar av möjligheter till jakt.