Falkjakt 4: Eketorp på Öland

Bild av min favoritakvarellist Måns Sjöberg.

Det finns ett par arkeologiskt undersökta platser som innehåller oerhört mycket mer fågelben än andra. Som vi berört bryts fågelben lätt ner så det platser där det finns gott om fågelben är främst platser med kalkrik berggrund. Sedan skall man inte glömma att just fågelben är extra svåra att artbedömma, att koppla dem till en grupp (gäss, änder, måsfågel etc) är enklare. Stora Förvar, en grotta på Stora Karlsö är en sådan plats med ett stort fågelbensmaterial en annan är Eketorps borg på Stora Alvaret på Öland. I detta sammanhang är Eketorp en plats som att fördjupa sig i eftersom ben från lite drygt 120 fågelarter hittats där. Den befästa byn, som Eketorps borg var på sin tid, var bebodd och använd främst under två olika tidsepoker. Den första var ungefär 400-700 e.Kr, den andra ca 1000-1300 e.Kr. Innanför borgens murar bodde och levde man, utanför höll man djur, odlade och skötte det grövre hantverket. I Eketorps borg finns spår av omfattande och långväga handel. Där finns gott om glasbägare med kontinentalt ursprung och där finns vapen. Det är uppenbart att Eketorp var en plats där samhällets övre skikt bodde, vistades eller träffades. Men det är också en orolig plats, det är en plats som brunnit ner till grunden flera gånger. Det som är intressant i detta sammanhang är inte handelsvarorna, tamboskapen eller spåren av strider och bränder utan spåren av fågeljakt, då kanske främst möjligheten att man jagade med rovfågel. För det är svårt att tänka sig att en hövding på inte skulle ha jagat med rovfågel när denne bodde på en plats som Ölands Stora Alvar med alla de spår av internationella kontakter som finns där.

Vi kan börja med att kika på den äldre bosättningen i Eketorp, den som varade ungefär 400-700 e.Kr. Bland rovfåglarna finner vi de för rovfågeljakt typiska duvhöken och sparvhöken men även kärrhök, ängshök, havsörn, orm- och fjällvråk, samt torn- och lärkfalk. Just lärkfalken har väl kanske inte använts för rovfågeljakt men de övriga är full möjliga som jaktfåglar för olika typer av bytesdjur. Ett par ugglor finns också, sparvuggla, kattuggla och jorduggla. Om de använts i aktiv eller i passiv jakt, eller till och med utgjort bytesdjur är svårt att säga.

Bland det stora antal fåglar som snarare tillhör bytesdjuren kan nämnas femton olika arter av dyk- och simänder, där finns vadarfåglar, duvor, trastar, lärkor, måsar, skogs- och fälthöns samt kråkfåglar. De minsta fåglarna, sparvar, finkar, svalor med flera återfinner vi inte i benmaterialet från 400-700 talet vilket kanske tyder på att man bedrivit jakt på fåglar med åtminstone en viss köttmängd. Rejält stora fåglar som häger, sångsvan och grågås stärker denna tanke.

Tecknen på rovfågeljakt i Eketorp blir starkare när vi studerar benmaterialet från 1000-1300 talet. Samma rovfåglar som tidigare användes men ytterligare ett par har identifierats. Jakt- och pilgrimsfalk är två klassiska jaktfåglar. Ben från fiskgjuse gör att man börjar fundera på om man kan ha använt rovfåglar för att fiska, det är känt att storskarven använts på det viset men kan även fiskgjusen haft ett sådant användningsområde? Ben från just storskarv finns för övrigt också i Eketorp – kan det varit dresserade skarvar? Bland ugglorna tillkommer i förhållande till de tidigare uppräknade även hornuggla och pärluggla.

Bytesdjuren är ungefär de samma som de tidigare uppräknade men med något fler arter. Några av arterna skvallrar om att markerna runt Eketorp i högre utsträckning brukades för såväl odling som bete, vi kan bland dessa nämna ladusvala och gråsparv. Ben av sädesärla får oss att tänka på vårens första ärlor som slår sig ner på taknocken. Benen från småfåglarna antyder att man inte bara jagademed rovfågel för att få kött utan även verkar ha sysselsatt sig med ren nöjesjakt i vikingatidens och medeltidens Eketorp. Bland de större fåglarna har vi även under den senare bosättningen i Eketorp såväl gråhäger som sångsvan men även en så exotisk art som skedstork finns det ben från. Det finns för övrigt medeltida uppgifter om att det betraktades som ett stort nöje att se en hök eller falk ge sig i kast med en häger. För den moderna människan låter det hela ganska groteskt.

Utöver jakt med rovfågel har man sannolikt bedrivit fällfångst med såväl nät som burar. Åtskilliga fåglar har sannolikt fällts för en välriktad pil från en mindre pilbåge. Kanske har man också använt slungor för småsten, men det vet vi inget om för det finns inga bevarade slungor från våra breddgrader och att avgöra vilka stenar som använts som slungstenar är fullständigt omöjligt. Det är tydligt att Ölands Stora Alvar var goda fågelmarker för såväl 1000 som 1500 år sedan, likväl som idag. Skillnaden är väl att vi idag främst jagar arter med kikare medan man fordomtida jagade de fåglar man kom åt! Artsammansättningen i Eketorps borg är så bred att den skulle få varje ornitolog att höja på ögonbrynen, och då skall man hålla i minnet att det i benmaterialet sannolikt finns ytterligare arter som inte lämnat efter sig ben som gör dem särskiljbara från övriga ben.