Påven Gregorius XI skrev den 23 augusti 1375 ett brev till Valdemar Atterdag. I brevet tackar påven för de hästar och den jaktfalk sänt honom. Brevet förvaras idag i det dansk Riksarkivet i Köbenhavn. Detta brev ger oss en vink om jaktfåglarnas betydelse under medeltiden. Under medeltiden skrivs handböcker i konsten att jaga med falk, den mest kända är Fredrik den andres De arte venandi cm avibus vilket på svenska blir Om konsten att jaga med fåglar.
Sinnebilden av falkjakt är för de allra flesta en riddare till häst iklädd rustning med en falk på sin arm. Och visst förekom det falkjakt hos adeln under medeltiden, men vi vet utifrån arkeologiska fynd att jaktsättet är många hundra år äldre än så. Det arkeologiska material som vi främst har att utgå ifrån när den tidigaste falkjakten studeras är hövdingagravar, eller som arkeologerna brukar säga stormannagravar.
Man brukar säga att jakten med rovfågel uppstod bland nomadfolk på de sydostasiatiska stäpperna för 4.000 år sedan. På 500 talet före Kristi födelse fanns den, och vidareutvecklades, i Persien. Det finns romerska mosaiker och skriftliga belägg för jaktmetoden i Europa från 400-talet efter Kristi födelse. Ungefär 100 år senare vet vi att det bedrevs jakt med rovfågel i det som idag är Sverige. Men hur ser fynden ut och vilka fåglar var det som användes?
Vi kan börja med att fundera lite på vilka djur man hittar i gravar från 500-talet till och med vikingatid. Det finns tre typer av benmaterial i gravarna. Dels har vi delar av framför allt tamdjur. Det rör sig då om stekar från nöt, får och gris, samt uppstyckade tamfåglar – på den tiden höns och gäss. Sedan rör det som om ben från personliga bruksdjur. Då är det oftast djur om i sin helhet fått följa med den döde i graven, vi finner hundar och hästar men även rovfåglar. Det är dessa rovfåglar vi är intresserade av i detta kapitel. Ibland inns det andra spår, då kan det röra sig om kammar tillverkade av hornen från kronhjorten eller kanske björnfalanger som bör ha suttit på en fäll som följde den döde i graven.
Innan vi kommer in på jakten med rovfågel så kan vi göra en lite utvikning och låna in en ögonvittensskildring kring hur en begravning av en vikingatida hövding kan ha gått till. Det hela finns nedtecknat av den arabiske missionären Ibn Fadlan som sändes ut av kalifen i Bagdad 921 e.Kr. Ibn Fadlans resor var långväga och vid staden Bulghar invid floden Volga i Ryssland nära Kazan bevittnade han en märklig begravning. Det han såg bör rimligen ha varit en grupp skandinaviska vikingars begravning av sin hövding. Den döde vilar medan begravningscermonin inleds på en bädd i sitt tält. Hövdingen kläs i nya kläder och bärs till båten. Han läggs ner i båten på en bädd av blommor. Sedan läggs kärl med mjöd, bröd, skinn och vapen invid honom. De djur som skall följa den döde hövdingen huggs i bitar och läggs i den båten tillsammans med hövdingen. Under tiden har en slavinna valts ut. Ibn Fadlan skriver att hon var frivillig men hur det var med den saken vet vi ej. Slavinnan ges mjöd att dricka av en gammal kvinna. Man kan anta att hon fick mjödet för att bedövas eftersom hon sedan fördes till krigarnas tält där hon hade samlag med sex av hövdingens män, frågan är väl om det inte snarast var frågan om våldtäkt. När detta är avklarat knyts tjocka rep om slavinnans armar och hon förs åter till den gamla kvinnan som stöter en kniv i bröstet på henne. Därefter läggs slavinnan till vila invid sin herre i skeppet och bålet tänds. Ibn Fadlan är förundrad över att man förstör kroppen, men den viking han frågar vänder på resonemanget. Ni lägger i marken de människor ni älskar och aktar mest säger vikingen. Sedan förtärs de av marken, krypen och maskarna – Vi däremot låter dem brinna ett ögonblick för att i samma stund träda in i paradiset fortsätter vikingen. Att Iban Fadlans beskrivning av en vikingatida begravning gick till överlag är korrekt kan vi verifiera med många av de gravar som undersökts på olika håll i Sverige. Det är framför allt i sådana gravar som vi finner spåren av jakt med rovfågel.
Begravningen skedde vid Volgas strand i början av 900-talet. I slutet av samma århundrade finns det uppgifter om att Håkon Jarl bland annat betalade 60 jaktfalkar om året till den danske kung Harald Blåtand för sina förläningar i Norge. I detta sammanhang kan vi passa på att nämna att det finns ett par historiska källor som nämner att Olof Skötkonung (ca 995-1022 e.Kr.) gärna ägnade sig åt jakt med rovfågel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar