När
David Sjölander, konservator, fågelskådare och kanske framför allt jägare, dog fick han en lång minnesruna skriven över sin gärning i
Sveriges Natur, SNFs medlemsskrift. För hundra år sedan drog jägare och naturvård åt samma håll. I helgen fick vi ytterligare bevis på att en medveten polariseringsstrategi från naturvårdens sida. Denna gång var det NFs ungdomsorganisation
Fältbiologerna som
demonstrerade sitt missnöje mot vargjakten genom att marschera genom Stockholms gator med en likkista för varje varg som dödats under jakten. I min ungdom hade jag många vänner i fältbiologerna, funderar faktiskt på om jag inte var med själv ett tag. Då stod naturen och naturupplevelserna i centrum. Visst fanns det ett mått av aktivism då också, men då var det frågan om miljöaktivism. Jag är övertygad om att de som genomförde demonstrationen inte gjort en seriös konsekvensanalys av vargens övergripande effekter, man ser det enkom som uttryck för en havererad landsbygdspolitik och ett uppdämt hat. Fältbiologernas egna ord demonstrerar hur polariserad och onyanserad debatten är, lägg märke till laddade ord som
oskyldig kontra
skjutgalen. Demokratisk samsyn lär knappast uppnås såhär:
Är det starka varghatet på vissa håll utloppet för en misslyckad landsbygdspolitik, då är det i roten av det problemet som vi måste agera. Det är synd om det ska drabba den oskyldiga vargen. Vill man komma åt vargar som gör skada håller det inte att skicka ut 10 000 skjutgalna jägare.
Visst finns det sammanslutningar på andra sidan som också polariserar debatten - kanske framför allt när enskilda medlemmar uttrycker sig i media, inte lika tydligt i
remissvar etc. Risken med denna tydlighet är att jägarkårens övergripande trovärdighet minskar hos allmänheten.
Se även var
Gunnar Göersen skriver om fältbiologernas demonstration. För övrigt ramlade jag på en lite kul
uppsats i stastvetenskap som analyserar argumentationen i några olika organisationers remissvar inför licensjakten på varg 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar