David Sjölander, på sin tid en rikskänd konservator, jägare, naturfotograf och filmare. Sannolikt var han den skickligaste person vi haft i sverige genom tiderna avseende montering av djur. Han började tidigt, redan som lite palt stoppade han upp fåglar fångade kring hemgården i Småland. Successivt blev han allt skickligare på att blåsa liv i det döda. Hans uppstoppade djur ger en illusion av liv. Fortfarande 60 år efter hans död lever hans magi.
Herredjuret är vad man skulle kunna kalla en metabiografi. Eller är det en postmodern roman? Intentionen från författarens sida var att skriva en biografi. Men det blev något annat. Det blev en monolog riktad till studieobjektet. Ett studieobjekt jag väl känner till. Jag har vistats i närheten av hans magi hela mitt liv. När jag var liten bodde vi ett stenkast från Göteborgs Naturhistoriska museum, ofta ofta gick vi dit. Under studietiden hade vi en del föreläsningar i museets magasin. Ryktena om David Sjölander nådde mig. Precis som bokens författare, Mattias Hagberg, mötts av rykten. Främst kretsar de kring ELEFANEN. Bjässen som utgör museets hjärta.
Bjässen som besegrade David Sjölander och drev in honom i galenskap. Under hela sitt liv drömde han om att fälla en elefant. Det tog tid att få finansiering, men strax efter andra världskriget fanns pengarna till en expedition till det som idag är Angola. Många månader tog det innan elefanthanen kunde fällas. Bara skinnet vägde bortåt 800 kg.
Hur monterar man ett sådant skinn? David Sjölander var väl förberedd. Innan han skjöt elefanten hade han ritat av honom och fotograferat honom. Han mätte elefanten på alla upptänkliga sätt innan han tillät lokalbefolkningen att flå djuret. Väl hemma i Göteborg blev Sjölander successivt allt mer världsfrånvänd. Han gick allt mer upp i sitt arbete. Det arbete som blev hans sista. Monteringen av ELEFANTEN.
Ryktet jag hört redan innan jag läste boken gällde Sjölanders dagböcker, fotografier och dokumentation. Det sades att han lagt dem inne i den monterade elefantens buk. Likt sin lekamen i ett mausoleum. Mystiskt.
Mattias Hagbergs bok har ett direkt tilltal. Mattias har valt att dua Sjölander. Att föra en obesvarad monolog med sitt undflyende studieobjekt. Han lyckas greppa delar av Sjölander och hans tid, en tid då det var bemedlade jägare som utgjorde kärnan i Svenska Naturskyddsföreningen, en tid då det var på modet att ena dagen skjuta alla fåglar man såg för att andra dagen ägna sig åt ringmärkning. En tid då vi fick våra första naturreservat och nationalparker. Intresset för jakt stod aldrig i motsats till ett naturvårdande intresse, lika lite som det behöver göra det idag.
Hagbergs bok är mycket intressant. Jag kunde inte släppa den. Men efteråt lämnade den en besvikelsens eftersmak. Jag vill veta mer! Vem var Sjölander? Finns det verkligen inte mer material att rota fram om honom? Jag vill gärna tro det. För mysteriet David Sjölander har inte på något vis lösts genom Hagbergs bok, snarare har det tätnat ytterligare!
Tack till Atlas förlag för recensionsexemplaret. Samtliga bilder på Sjölander som återges i blogposten tillhör Göteborgs Naturhistoriska museum och finns digitalt tillgängliga i deras öppna fotodatabas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar