Den 16:e augusti börjar som de flesta jägare vet jakten på hornbärande rådjur. De första åren jag jagade så blev det vakjakt. Jag letade reda på något ställe som jag trodde kunde vara bra och gick och satte mig och väntade. Förr eller senare, ibland mycket senare, dök där upp ett skjutbart djur. Efterhand kom jag fram till att den typen av jakt inte var något för mig. Att sitta still gör jag tillräckligt mycket på jobbet. Visst kan jag sitta still när jag jagar också, men då får det vara när andra möjligheter inte ges för just mig. T.ex. vid älgjakten.
När jag nått denna insikt förändrades den 16 augusti och de därpå följande veckorna radikalt för mig. Från att ha pallrat mig ut till ett torn, eller kanten på en glänta eller liknande så började jag läsa naturen på ett nytt sätt. Vinden blev viktigare, kikaren likaså. Att spana av området framför mig ofta var något som krävdes för att hitta djuren och ges möjlighet att välja ut rätt djur. När det var gjort så började den riktigt spännande delen av jakten, ansmygningen. Att på ett obemärkt sätt ta sig in på ett kort skotthåll till det utvalda djuret. Här kan man välja lite olika taktik. Man kan välja att gå in på ett skotthåll man känner sig bekväm med, eller gå in på så kort skotthåll man bara vågar. Jag väljer i allt större utsträckning den senare strategin. Att skjuta på kanske 75 m är inga större problem, men att smyga in på sisådär 30 meter och där finna ett bra skottläge är en utmaning.
Jakt för mig är en kombination av naturupplevelser och utmaning, kryddat med det bästa tänkbara kött man över huvud taget kan finna. Därför väljer jag att den 16:e augusti bedriva pürch- istället för vakjakt. Det enda rådjur jag skjutit på vak under senare år är det som finns på bilden ovan, en trebent bock som fälldes under årets älgjakt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar