Jag hade gått en sväng med Essa, sett ett par rävar på ett gärde - uppenbarligen pilska. Väl hemma så kollade jag rävfällorna (som syns från gårdsplan). Ingen räv. Men strax bortom den ene gick en helt OK dovhjort. Jag gick in. Hämtade bössa och lämnade Essa.
Smög neråt genom fårhagen mot mossen dit jag tyckte hjorten var på väg. Efter en stund fick jag syn på ett dov. Men det var en kalv inte en hjort. Stannade och stod prick stilla mitt i hagen. Allt fler dov visade sig. Det var bortåt ett dussin. Alla stod med grannens hus som fons så något skottläge fanns inte.
De virrade omkring lite. Sedan verkade de bli störda av något. Mig? Njä. Snarare något hos grannen. Dovviltet började röra sig åt mitt håll. I en tät klunga. Efter en stund var de inne på knappa 30 meter och en hind frigjorde sig. Jag lyfte försiktigt bössan, fann bogen och lät skottet gå.
Hon stegrade sig. Flocken drog iväg sisådär 50 m. Den träffade hinden vacklade kanske 20 m mot flocken innan hon stegrade sig igen och föll över på rygg. Jag gick fram mot henne och resten av flocken drog iväg ner i mossen.
Hinden låg död på marken och jag gick och hämtade Essa. Vi gick till skottplatsen där det bara fanns hår. Inte en röd droppe någonstans i snön. Märkligt. 2 m bort var ordentligt med blod och så såg det ut hela vägen till kroppen. Essa fick göra ett minimalt dödsök. Min tanke var att alltid ger det något, särskilt när spåret var uppblandat med lukt från ett dussin djur.
Sedan följde det vanliga efterarbetet.
Ibland skapar Diana situationer som det bara handlar om att man fångar upp på ett bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar