Nästan en tredjedel av befolkningen (29 procent) oroar sig i stor utsträckning över brottsligheten i samhället. Det är en ökning sedan förra året då 25 procent upplevde stor oro över brottsligheten. Efter en tidigare minskning har oron ökat från 2014 (då andelen oroliga var 19 procent) och framåt, och andelen är nu på samma nivå som uppmättes vid första mättillfället (2006).Samtidigt sjunker förtroendet för polisen, omkring 19% har ett litet, mycket litet eller inget förtroende för polisen och dess arbete. Dan Eliasson gör i ekot ett tafatt försök att bortförklara det sjunkande förtroendet.
Om vi nu istället väljer att ta ett jaktligt perspektiv på oron att utsättas för brott och förtroende för polis och andra rättsliga myndigheter så blir det hela mer relevant för bloggens läsare.
Vi börjar med att kika på det där att som jägare utsättas för brott:
Till att börja med kan man konstatera att jaktvapen är ganska ointressant i brottsliga ändamål, visst stjäls vapenskåp med jämna mellanrum men buset är oftast inte ute efter själva vapnen utan eventuella värdeföremål som förvaras i skåpen. Av bara farten brukar dyrare kikarsikten försvinna från vapnen men i de flesta fall återfinns själva vapnen ganska fort, oftast tillsammans med det uppbrutna skåpet i något industriområde eller på någon skogsväg (har själv hittat såväl uppbrutna vapenskåp som andra typer av säkerhetsskåp när jag jobbade på skogsstyrelsen). Stölder av vapen är högt prioriterade av polisen.
Sedan har vi tjuvjakt. Det förekommer tjuvjakt i sverige, även till synes organiserad sådan. Tjuvjakt i sverige handlar inte om illegal jakt på stora rovdjur utan om jakt på kött. Jag har skrivit om detta flera gånger och kikar vi på vad domarna säger så är de tämligen tydliga. Det vanligaste jaktbrottet är att fälla fel vilt alternativt fälla vilt på fel mark. I sammanhanget framträder grovt sett två kategorier:
1: den lokala mannen som bor på landet, han jagar allt i sin omgivning med fokus på ex vildsvin, dov eller ren, han jagar för att äta djuret och ibland men mer sällan för att sälja köttet,
2: den kringresande mannen, som beväpnad kör runt i sitt fordon, spanar, planerar och skjuter vilt på fält och gärden, där syftet är rent kommersiellt, sälja köttet och tjäna pengar.
Exakt hur vanligt det är är svårt att säga men som jägare/jakträttsinnehavare är det dessa brott vi har anledning att oroa oss över. Jag har en stark känsla av att dessa brott är lågt proiriterade av polisen om det inte rör sig om stora rovdjur för då verkar det inte finnas några som helst budgetramar som begränsar hur stora insatserna får bli.
En tredje kategori av brott som vi kan utsättas för är hat, hot och jaktsabotage. Jag har personligen råkat ut för alla tre. Hat och hot har jag mottagit på grund av bloggen och i sociala medier. Jaktsabotage har vi blivit utsatta för genom att folk vält eller förstört jakttorn. Att verksamheten antingen begås av enskilda eller är organiserad av systematiska jaktsabbare råder det ingen tvekan om. Metoderna är trakasserier och hot. Bland de som utför sådana brott finns personer som är dömda för både mordbrand och gravskändning. Mitt bestämda intryck är att dessa brott ignoreras av polisen.
Om man bara ser till brott som jägare kan utsättas för i egenskap av jägare och vapeninnehavare så är 2 av 3 kategorier lågt prioriterade av polisen vilket såklart skapar en gnagande oro hos jägarkåren samt bidrar till ett sänkt förtroende för polisen och rättsliga myndigheter.
Jägare och vapeninnehavare har kontakter med polisen, de flesta har det ganska sällan medan andra som ofta byter vapen eller sysslar med trafikeftersök har åtskilliga konstakter. Jag har ingen djupare insikt i trafikeftersök däremot tycker jag att polisens hantering av vapenlicenser är ett intressant och problematiskt område. Vi kan konstatera att polisen har en mycket restriktiv syn på vad de tycker är ett lämpligt jaktvapen. Synen går långt bortom det lag och förordning föreskriver, istället görs kraftfulla inskränkningar via polisens egna föreskrifter. Ytterligare inskränkningar bortom de som ges i föreskrifterna etableras genom interna tillämpningsdirektiv. Ibland testas dessa tillämpningar rättsligt och då har det på senare tid blivit extremt märkligt. Till exempel har kammarrätten i ett uppmärksammat fall som handlar om ett halvautomatiskt jaktgevär i klass 2 börjat använda termen militär ammunition och anger att det är olämpligt för civilt innehav/jakt. Nu är samtliga tre av de mest populära kalibrarna i svensk jakt, 308winchester, 30-06 samt 6,5x55, kalibrar med militärt ursprung och bör därmed falla under termen militär ammunition vilket gör hela argumentet märkligt. Ungefär lika märkligt som argmentet att jaktvapen inte får efterlikna militära vapen då hela mekanismen till de flesta repetervapen i grunden är framtagen för militära ändamål. Sedan har handläggningstiderna för såpass simpla ärenden som licensgivning är, för en redan godtagen vapeninnhavare, lågt bortom all rim och reson. Samtidigt resulterar det illegala vapeninnehavet hos buset i näst intill dagliga skjutningar i tätorter runt om i sverige, skjutningar som inte sker med jägares och sportskyttars vapen utan med insmugglade vapen. Ett vapenlicensärende för den jägare som byter in ett vapen och vill ha licens på ett nytt bör kunna utfärdas med vändande post och inte som idag ta veckor eller månader. Kort sagt kan man säga att jägarnas vanligaste kontakt med polisen präglas av en stor portion godtycke vilket för den någorlunda påläste givetvis innebär att förtroendet för polisen sjunker. (läs mer här, här och här)
Sammanfattningsvis kan man konstatera att jägare har få skäl att hylla polisens insatser. Jägarna har också fog för oro - för vi skall inte tro att polisen löser något för oss om vi utsätts för brott snarare är varje anmäla snarast en anmälan för statistiken.
_____________________________
Skall jag våga mig på en gissning om polisens stora problem så tror jag att de lider av samma problem som så mycket annat i dagens samhälle - överadministration som stjäl tid från kärnverksamheten. Lägg till dysfunktionella IT-system som beställs av personer som inte skall använda dem och därför inte förstår hur de bör fungera för att hjälpa snarare än stjälpa verksamheten. Som senap på grädden skall läggas omorganisation, det svenska samhällets standardåtgärd såväl vad gäller fungerande som icke fungerande verksamhet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar