Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 25 maj 2017

Test: Fairbairn Sykes Dolk, en potentiell avfångningskniv

Det där med avfångningskniv är lite av ett eget kapitel. Jag har inte varit tvingad att tillämpa det mer än vid ett handfull tillfällen men det har gjort att jag i vart fall har några åsikter om vad som är bra och lämpligt respektive dåligt och olämpligt på ett slikt redskap.

En avfångningskniv behöver:
1/ vara minst 15 cm lång för att nå in till de vitala delarna på djuret.
2/ den bör vara helt eller partiellt tveeggad, detta för att skära på våda sidor bladet och orsaka så snabb och kraftfull avblodning som möjligt.
3/ den bör ha ett väldigt bra grepp, kraven på greppfasthet är högre på avfångnignsknivar än på flåknivar ch övriga jaktknivar.

I ett knivbyte jag genomförde med en samlare tidigare i år så fick jag med en Fairbairn Sykes kommandodolk. Inte en äkta såklar, de är värda många tusen kronor, utan en modern replika/kopia. Dolken introducerades under andra världskriget och min tillhör modellen third pattern. Såhär ser ritningen ut enligt wikimedia:
Det finns många avfångningsknivar på marknaden. Just nu är brandade kopior på SOG desert dagger det som säljs på var och varannan jaktbutik. Av någon anledning är det ovanligt med moderna varianter på de klassiska tyska stickknivarna hirschfänger, kallas även hjortdolk. Tror inte jag sett någon nytillverkad på svenska marknaden i modern tid.

Även om hjortdolkar som från början är avsedda att döda djur med inte är så vanliga så måste man säga att de militära dolkarna som är avsedda för annat dödande är en bra kompromiss då de är mycket ändamålsenligt utformade.


Min Fairbairn Sykes är tillverkad i Sheffield, den håller inte någon jättehög finish och jag är osäker på stålkvaliteten men jag antar att det är 420 eller något motsvarande dvs ett billigare rosttrögt stål. Något highend stål behöver man inte i en avfångnignskniv med tanke på hur den används, generellt sett rör det sig om ett stick och sedan är det över. Det är inte som med en flåkniv att man arbetar med den många timmar varje säsong. Att bryna upp en god egg var inga problem.

Dolken har tveklöst längd nog för att fungera som avfångningskniv däremot är balansen något man måste vänja sig vid eftersom skaftet är i solid metall och därmed bli balansen hyfsat baktung. Men det är en vanesak. Handtaget har rejält djup på räfflingen vilket gör att man får ett mycket bra grepp, möjligen kan det uppfattas som något tunt om man skall använda den med handskar på sig. Slidan är tunn, nästan lite sladdrig.

Sammanfattningsvis så verkar Fairbairn Sykes stridsdolk vara ett möjligt, ja till och med intressant alternativ till de avfångningsknivar som finns på marknaden. Prismässigt varierar de extremt mycket, de finns från ett par 100 kr upp till flera tusen beroende på var de tillverkas och hur noggran tillverkningen är. Mitt exemplar tillhör de billigare och min bedömning är att de borde duga till ändamålet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar