Premiär för tydlig antijaktfilm: Ulrich Siedls "Safari"

På FB blev jag tidigare idag uppmärksammad på en dokumentärfilm som har premiär idag, det är Ulrich Siedls SAFARI. Vi kan börja med att kika på trailern:

Ett flertal media har recenserat filmen som har svensk premiär idag, internationell premiär var på Venedigfestivalen i höstas. Vi kan låta en av de mer neutralt skrivna recensionerna, den i Sydsvenskan, få inleda min lilla spaning:

Man behöver varken vara vegetarian eller överdriven djurvän för att må illa av Ulrich Seidls dokumentär "Safari", och då pratar jag inte enbart om de scener där vi grundligt får följa hur zebror och giraffer flås och styckas.
För även om "Safari" visserligen är en film om – laglig, ska det påpekas – storviltsjakt i Afrika, försöker Seidl ringa in det grundläggande i denna blodtörstiga friluftsaktivitet: lusten att döda för nöjets och spänningens skull. Jag rekommenderar inte minst filmen till dem som tycker det är härligt att tugga viltkött på den exklusiva hipsterkrogen, eller vill haka på kändistrenden och ta jägarexamen som komikerkungaparet Henrik Schyffert och Nour El Refai.
Den österrikiske provokatören Ulrich Seidl brukar växla mellan spelfilmer ("Paradis"-trilogin) och dokumentärer ("Källaren"), men den skarpa blicken som demaskerar borgerligheten är alltid densamma.

Vidare:

Här finns varken speakerröst eller förklarande textskyltar men att den satiriska udden riktas mot turisterna är tydligt, där de sitter med pösande magar och tropikhjälmar under jakttroféer och lägger ut texten om allt från vilka djur de inte vill skjuta ("leo­parder är så vackra") till adrenalinpåslaget de känner under den egentligen helt meningslösa och ofarliga jakten ("jag kan inte andas"). Det är stundom rent lyteskomiskt, men välförtjänt lyteskomiskt, på ett typiskt provokativt vis för regissören – som när han klipper från en diskussion om de bästa biffarna till en annan diskussion om de svartas överlägsna muskelmassa. "De är människor precis som vi", säger en turist.

Frånvaron av speakerröst är alltid farlig i dokumentärer. Det lämnar nämligen över hela tolkningsföreträdet till tittaren. Tittaren blir utan förklaringar och sammanhang utan får själv pussla ihop de utvalda scener dokumentären innehåller till ett förståeligt sammanhang. DNs recension avslöjar ett av sammanhangen som exponeras - marknadsekonomi:

Att skjuta en gnu, en giraff eller till och med ett lejon är numera överkomligt också för den som inte har inkomst i nivå med Jan Guillou, prins Harry eller Donald Trumps barn. I inledningen på ”Safari” sitter ett överviktigt österrikiskt pensionärspar och läser priser i en av Seidls patenterade tablåbilder.
”Impala 245 €”
”Antilop 700 €”
”Gnu 615 €”

Marknadsekonomi, en fråga om tillgång och efterfrågan skapar prisbilden. Att Seidl försöker hitta några mer djuplodande svar till vad som lockar med afrikajakt kan jag inte utläsa ur någon av recensionerna. Men det verkar inte vara syftet, han verkar inte vara ute efter fenomenet lika mycket som efter att häckla de som har råd med denna typ av resor vilket i hans värld förefaller vara medel- och överklass.

Det som drog igång själva tråden på FB var en recension av Fredrik Sahlin som går att läsa på SVT kultur. Sahlin går ett steg längre än övriga recensenter och tar ställning (åtminstone på pappret*). Han slår sin vana trogen an ett mer intellektuellt anslag än övriga recensenter, han kopplar dels samman fenomenet med det koloniala arvet och ger det därför en roll i den postkoloniala idédebatten. Samtidigt som Sahlin redan inledningsvis slår an en jaktkritisk ton avslöjar han flera av Siedls stilistiska grepp som inte nämns i de övriga recensionerna. Så trots, eller kanske på grund av, att Sahlin tar ställning blir hans recension den mest läsvarda jag hittils läst:

Under de 90 minuterna som är ”Safari” går jag från halvhjärtad jaktskeptiker till fullödigt Anti. Ju mer de inblandade försöker rättfärdiga sin sysselsättning, desto mer indignation väcker de.
Seidl antyder sitt politiska uppsåt i bilder där lokalbefolkningen, som bär och sliter åt den vite mannen, sitter och tuggar på rester från styckningen av viltet. Det är förstås inte de som drar in pengarna utan den vite godsägaren som lever gott på att låta slaktturisterna skjuta av sig.
Nämnde godsägare känns i sammanhanget uppfriskande nihilistiskt ärlig. Han vet vad han gör, omgärdar inte sitt värv med en massa provocerande mindfulnessteorier. Han gör pengar på naturen, medan det fortfarande finns lite kvar av den.
Sitter i en sal fullproppad med uppstoppade djurdelar och konstaterar att: Människan är naturens största fiende, världen skulle må mycket bättre utan oss.

Genom recensionerna kan jag utläsa problem med filmen. Det är uppenbarligen inte en neutral dokumentär utan en medvetet regisserad film med tydliga politiska mål förklädd till dokumentär. Recensenten i the Guardian kallar det träffande iscensatt dokumentär (staged documentary). Jag kan genom samtliga recensioner sluta mig till att regissören varit fullständigt ointresserad av att förmedla sammanhangen och den afrikanska storviltjaktens större betydelse ekonomiskt och biologiskt. För alla som är det minsta pålästa är det helt uppenbart så att väl administrerad och reglerad storviltjakt i afrika gynnar hotade djur, biologisk mångfald och lokal ekonomi på ett helt annat sätt än jaktförbud.** Jaktförbud skapar istället en grogrund för helt oreglerad tjuvjakt då det inte finns några andra ekonomiska incitament för befolkningen att ha djur i sin närhet. Men allt för många intellektuella kulturmänniskor saknar kunskap om detta och går därför på Seidls mindre subtila budskap...
______________________________
*Jag tror inte Sahlin är så dum att han går på filmen så enkelt. Snarare är det så att han väljer ställningstagandet som ett stilistiskt grepp för att göra recensionen mer intressant. Kanske har kulturskribenterna fått i uppdrag att clickbaita, dvs dra internettrafik till SVT.se och då är detta ett effektivt sätt.
______________________________
**Vilket borås tidning totalt bommat:

Filmen blir såklart ett kraftfullt argument mot den här typen av jakt. Samtidigt är det svårt att känna att "Safari" inte slår in hyfsat öppna dörrar. Finns det verkligen en allmän acceptans för detta 2017?

______________________________
Sedan är filmandet av jakt och omhändertagande av fällda djur ett väldigt lätt sätt att skapa starka känslor. Få människor vill tänka på att deras fredagsbiff hanterats på ungefär samma sätt, det skulle helt enkelt bli för jobbigt.
______________________________
Jag har skrivit upprepade gånger om detta fenomen, inte minst i samband med lejonet Cecil där en hel värld överreagerade.
Avelsbuffel för jaktindustrin
Världsnaturfonden om troféjakt
Jaktförbud i Kenya gynnar tjuvjakt
Djurens rätt gör självmål i kritik av afrikajakt

Här vill jag passa på att förtydliga att jag inte har något som helst intresse av jakt i afrika och ingen önskan att åka dit. Jag försöker bara nyansera bilden av jakt i media genom att förmedla kunskap.