Nya rön om fästingar och borrelia

Härom dagen presenterade Naturvårdsverket ett intressant pressmeddelande angående ett forskningsprojekt om fästingar och borrelia:

Oväntade rön om rådjur och fästingar
Rådjuren har fått oförtjänt dåligt rykte när det gäller fästingar. I ett omfattande forskningsprojekt, finansierat av Naturvårdsverkets Viltvårdsfond, visar det sig i stället att rådjuren ”tvättar” fästingarna på borreliasmitta. En borreliasmittad fästing har färre bakterier ju längre den sitter på ett rådjur.
Under några intensiva sommarveckor samlas en mängd fästingprover in på Bogesundslandet. Blodprov, temperatur och fästingprover tas på de märkta rådjurskiden. Foto: Lotta BergsethSignalen berättar att rådjurskidet är nära, och i det höga gräset ligger mycket riktigt ett ihoprullat knyte. Omkring 200 nyfödda kid har märkts med sändare av de studenter som sköter fältarbetet i forskningsprojektet ”Sambandet mellan fästingar, fästingburna sjukdomar och vilt”. Nu tar de, med varsam hand, blodprov samt plockar fästingar, mäter temperatur med mera. Rådjurskidet får en strumpa för ögonen för att minska stressen och proverna tas snabbt och säkert.
Petter Kjellander, professor i viltekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och den som leder forskningsprojektet, är förvånad. Än så länge är bara en tiondel av över 10 000 prover analyserade och inga resultat har publicerats, men han ser ändå spännande skillnader mellan de två områdena som fästingproverna kommer från.
- Det var en lyckoträff att använda just rådjur. De har en oväntad och viktig roll vad gäller borreliaförekomsten, rådjuren verkar helt inkompetenta för borrelia, de kan helt enkelt inte föra borrelia vidare. Och inte bara det – de tycks dessutom tvätta ur borrelia ur fästingen.
Rådjuret "tvättar ur" borrelia
En nykläckt fästinglarv är inte smittad av något, men suger den på ett djur som bär exempelvis borrelia smittar fästingen sitt nästa värddjur. Men om fästingen som nymf sedan biter ett rådjur så ”tvättar” rådjuret ur borrelian, berättar Petter Kjellander. När nymfen utvecklas till en vuxen fästing och ska bita en sista gång så har den inte längre smittan.
- Det är märkligt, rådjuren tycks ha utvecklats något som gör att bakterierna inte delar sig. Ju längre en fästing har sugit blod på rådjuret desto färre bakterier har den.
Sambandet mellan fästingar-rådjur, samt fästingar-gnagare, studeras i två områden: ett högriskområde på Bogesundslandet norr om Stockholm och ett lågriskområde vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen. Framförallt tittar man på de tre fästingburna smittorna borrelia, TBE och anaplasma.
- Om man får en fästing på sig, hur stor är risken för att den bär på någon av dessa patogener? Vi vill uppskatta den risken beroende på hur däggdjurssamhället i området ser ut. Vi kommer troligen inte vidare med TBE, men däremot med borrelia och anaplasma, som är farligt för exempelvis lamm och jakthundar.
Fångar fästingar i vegetationen
Man har också samlat in fästingar från bland annat gnagare och fåglar, men framförallt flaggar man efter dem; med vita tygstycken fångar man systematiskt in värdsökande fästingar i vegetationen.
- Om rådjuren har en dämpande effekt på borrelia så måste det finnas något annat som förstärker den effekten. Redan innan vårt projekt inleddes har man ansett att det är gnagarna. Vi hoppas kunna fånga upp de variationer som följer med gnagarnas cykler de här sista två åren. Jag kan tänka mig att när det är lite sork kommer borreliaförekomsten vara lägre, och högre under år med mycket sork, med viss eftersläpning eftersom fästingarna övervintrar.
Efter fyra år av intensiv datainsamling väntar nu två år av analys och bearbetning, med slutrapport 2018. De många proverna har inneburit en logistisk utmaning för Petter Kjellander och hans team.
- Jag har aldrig samlat in den här typen av prover tidigare och var nog lite naiv. Redan första året fick vi in närmare 4 000 prover och det har krävt sin man att organisera det, säger han.
"Lite orättvist"
Att rådjuren fått bära skulden för fästingarnas framryckning överraskar Petter Kjellander. Han ser snarare klimatförändringarna som den främsta anledningen till att fästingarna hittas allt längre norrut och längre in i landet.
- Lite orättvist är det nog, en konstig fixering vid just rådjur när dovhjort och vildsvin ökar på många håll i landet. Fälthare verkar annars vara det djur som bär på flest fästingar sett till kroppsvikt – och den är inte immun mot borrelia.

Gnagarforskaren Gert E Olsson förtydligar det hela i en kommentar på min FB sida:

Att rådjur och de flesta andra däggdjur inte är kompatibla att sprida borrelia vidare är allt annat än nytt. Det nya (som skall utvärderas) är den här "tvättningen".
Borrelia spirocheterna finns ju i fästingarnas mag/tarmkanal, och efter en tid (upp till 24 h, det är därför en har tid på sig att leta och plocka fästingar som bitit sig fast på en) "kräks" de upp av den infekterade fästingen. Om det då är en nymf som bitit sig fast (återkommer till detta) så är det möjligen inga gigantiska volymer spirocheter som kräks upp, kanske de flesta. Spirocheterna åker nedströms i blodbanan medan fästingen fyller på med "friskt" blod = fästingen är tvättad. Möjligen är det så det går till. Om fästingnymfen är hona och överlever till adult (varje fas har ca 90 % mortalitet till nästa), så finns det en adult fästinghona som INTE sprider smittan vidare.
Hur som: avgörande för fästingburna sjukdomars spridning är smågnagare. Det är de som agerar soppkök åt fästinglarver och nymfer, och där plockar upp smittan. Jaenson säger att han sett många adulter på smågnagare, jag inga (utom Ixodes trianguliceps). Sarah Randolf, Oxford, menar också att adulta I ricinus på smågnagare är undantag.
Med lite räknande fram och åter, är det ffa nymfer en ska se upp med avseende smittspridning. De är många, många fler än adulterna, de är små, och senaste blodmålet (som larv) var med stor sannolikhet på en smågnagare - de enda som med säkerhet sprider smittor mellan fästingar (inkl TBE-virus).