Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 11 mars 2016

Vargsymposiet i Vålådalen 2016


Tidigare i veckan gick det årliga vargsymposiet i Vålådalen av stapeln. Jag är faktiskt lite förvånad över hur lite information jag hittar om mötet. Kanske har mötet spelat ut sin roll? Jag hittade väldigt få nyhetsinslag i media, utöver ett par TT-artiklar som kablas ut i alla tidningar över landet (återkommer till dem lite senare). Inte ens Svensk Rovdjursföreningen har mer än en statusuppdatering om symposiet i sitt FB-flöde.... Rovdjursföreningen är som vanligt alarmistiska om menar att vi eventuellt har så få som 300 vargar (att snöläget gjort inventering och kvalitetsäkring svårt tar de såklart inte upp):
Den inledande nyhetsbevakningen tar också upp storleken på vargstammen och lyfter särskilt problemet med tjuvjakt. Egentligen utan några konkreta belägg och givetvis utan att nämna att snöläget gjort inventering svårt:
Sverige har sedan 1990 följt den allmänna trenden. Stammen har successivt växt från ett tiotal djur till drygt 400 vargar förra vintern.
Men hur läget är för vargen just nu är oklart. Inventerarna har, enligt statistik från Viltskadecenter, hittat betydligt färre familjegrupper den här vintern.
– Det går rykten om att tjuvjakten har ökat, säger Arnbom.
Ingen vet än så länge om detta stämmer. Men statistik visar att antalet tamdjur som angreps av varg minskade från 422 till 290 mellan 2014 och 2015. Även angreppen på jakthundar var färre.
Tjuvjakt är dock något som är viktigt att diskutera. Det förekommer och det får man inte blunda för. Ökar tjuvjakten så kan det bara tolkas som ett uttryck för ökad frustration, ett utlopp för människor som känner att de inte har något annat sätt att påverka sin situation på. Så länge det fanns en känsla av deltagande, vilket skapades genom de första licensjakterna på varg, så kunde en minskning av tjuvjakten konstateras. Men naturvårdsorganisationerna har på ett mycket effektivt sätt raserat det lilla förtroende som höll på att byggas upp mellan naturens brukare och myndigheter/förvaltning i fråga om just varg. I takt med att medbestämmandet och inflytandet över vargförvaltningen försvinner skapas en tystnadskultur där tjuvjakt blir något som tyst accepteras ute i bygderna. Jägareförbundets Magnus Rydholm har skrivit en mycket läsvärd krönika om just detta. Miljöåklagare Christer Jarlås och kriminolog Emil Rytterstedt tog upp det i sina inlägg i Vålådalen.
– De ser sig inte som brottslingar. En vanlig människa känner skuld och skam när vi gör ett lagöverträdande men de här människorna använder sig av tekniker för att upphäva de mekanismerna, förklarar han och menar att de som tjuvjagar rovdjur ofta är ute efter att försvara sina djur, hundar och sin egendom och livsstil men även att göra uppror mot överheten, mot myndighetsbeslut om att man inte får jaga varg eller vara med och bestämma var vargar ska få finnas.
Lyfter man perspektivet så är det bara at konstatera att vargstammen växer sig stark i Europa. Den är stabil och har ökat på ett sätt som ingen förväntade sig för 30 år sedan
– Alla populationer ökar i antal, utom i Finland. Och vargarna är nu på väg in i områden där de inte synts till på mycket länge, som centrala Tyskland, Schweiz och centrala Spanien, säger Boitani.
– De kan vandra mycket långt. En varg från Italien dök upp utanför Bonn i Tyskland, en annan hittades i Spanien. De måste ha passerat mängder av floder, snabbtågsbanor och motorvägar.
Enligt Boitani hade ingen riktigt väntat sig detta för cirka 30 år sedan. Men i de flesta länder har jakten reglerats och artens naturliga bytesdjur har ökat i antal. Resten har vargarna skött själva.
– Vargen är en superflexibel art, säger han.
Detta innebär dock inte, enligt Boitani, att vargens framtid är säkrad på kontinenten. Konflikter med fårnäringen, och med jägarkåren, finns överallt och är svårlösta. På nationell nivå är vargarna aldrig något ekonomiskt problem, men för enskilda människor kan de kännas kostsamma.
Min kommentar: ett viktigt argument för att revidera art & habitatdirektivet! Sedan kan man notera att titeln på artikeln är "Vargarna blir allt fler i Europa", vilket ju stämmer men det antyds att det behövs änu fler vargar. Vilket är lite konstig journalistik eftersom folk som var på symposiet berättat att Luigi Botani även sade att det finns tillräckligt med varg i Europa nu, det viktiga är att sprida ut dem jämnare...

Och för att knyta ihop säcken. När viltskadecenter redovisade vargstammens nuvarande status så berättade de förvisso:
Inventerarna har hittills upptäckt 31 familjegrupper, det vill säga par med valpar, och 19 revirmarkerande par utan valpar i den svensk-norska populationen under vintern.
Av dessa återfinns merparten, 24 familjegrupper och 16 revirmarkerande par, i Sverige.
Detta ligger i linje med Rovdjursföreningens påstående i början. MEN viltskadecenter förtydligar sig och menar att det inte finns någon anledning till oro:
....på Viltskadecenter där siffrorna sammanställs betonar man att inventeringarna blivit väldigt försenade den här vintern.
– Vi kom igång extremt sent. Vi hade ingen spårsnö förrän efter nyår, säger Linn Svensson på Viltskadecenter.
– Vi har 20 områden som vi fortfarande håller på med. Jag tror inte det blir några dramatiska förändringar jämfört med ifjol. Kanske hamnar vi på samma siffra som då.
Tre veckor återstår av inventeringssäsongen och enligt Linn Svensson är det sannolikt att flera revirmarkerande par kommer att uppgraderas till familjegrupper.
– Vi kommer definitivt att öka på antalet vargar, säger hon.
Och av det lär vi oss åter igen att man inte skall ropa varg i onödan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar