Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 5 september 2014

Gästinlägg: Funderingar om varg

Ett gästinlägg med funderingar om varg. Det är skrivet av en ornitolog med stort naturintresse. Han saknar jaktintresse. Funderingarna är hur som haver intressanta och visar ett stort mått av insikt, de visar också vad vi jägare måste arbeta med för att tas på större allvar i debatten:

Jag har  lite funderingar kring det där med varg, och en utgångspunkt kan vara att se efter vilka olika parter som deltar i debatten:
  1. Jägare, där de flesta säkert har ett genuint intresse av viltvård. Men en del av dem ser rovdjur som i första hand konkurrenter om villebrådet, vilket förstås påverkar inställningen. De är också hundägare och därför reserverade mot varg. Många tycks också vara generella rovdjurshatare av födsel som ett kulturellt arv, och skjuter exempelvis rovfågel urskiljningslöst (jag har en gång hittat en hagelpatron i ett skövlat bo av mindre kärrhök). Därför kan jag vara skeptisk till bevekelsegrunderna när jägare uttalar sig för yvigt. (Jag har aldrig varit emot jakt som sådan, men jag har svårt för vissa jägares attityder.) Men det finns också jägare - kanske de flesta - som ser frågorna ur fler aspekter vilket våra samtal är exempel på.
  2. Djurägare, bönder, renskötare m.fl. vars intressen kolliderar med med vargens. Det är självklart att statlig ekonomisk ersättning för rivna djur inte är personligt tillfredsställande för de djurägare som drabbas.
  3. Naturromantiker från stan, t.ex. fågelskådare som jag, som inte blir personligt inblandade i problemen, utan ser frågan mer med ideella blå ögon.
  4. Allmänheten, särskilt landsbygdsbefolkningen, som blivit uppskrämd. Man vågar inte släppa ut barnen på gårdsplanen av rädsla för varg. Vare sig rädsla är motiverad eller ej, så minskar den ju livskvaliteten för dem som är berörda. (Iris slutade plocka svamp när hon förstod att det fanns älg i skogen. Och älgen kan ju som bekant också vara farlig.)
  5. Biologer av facket, som ser den biologiska mångfalden som den primära och principiella frågan.
  6. Regeringen, vars intresse tycks vara att hålla sig väl med alla inkl EU, men som inte blir respekterad av någon.
Det är klart att en debatt mellan så olika intressen blir förvirrad, och tidningarnas insändarspalter präglas mera av animerade åsikter än av kunskaper och insikter.

Är vargen farligare än älgen? Hur många trafikanter omkommer eller skadas i trafikolyckor med älg varje år? Vad kostar älgen i form av skador på skogen varje år? Finns det av sådana skäl anledning att decimera älgstammen till ett minimum? Skall vi sätta strikta ramar på hur mycket vilda djur som får finnas? Vilka inhemska djur har utrotats, och vilka skall återinföras på konstlad väg? Hjort, vildsvin, varg, stork, fjällgås är exempel. Vad tycka om främmande djur som spritts hit medvetet eller omedvetet av oss själva som mink, kanadagås, spansk skogssnigel, signalkräfta som alla fått fotfäste, eller mårdhund som kommit på egna ben men som kanske kan hållas tillbaka.

Skall man till varje pris rädda arter inom Sverige, som utomlands inte är hotade? Som vargen? Som vitryggig hackspett, som ju är vanlig t.ex. i Polen? Vad gäller hackspetten handlar det förstås lika mycket om den sumpskogsbiotop som den är en symbol för.

Jag vet väl ungefär vad jag önskar - en livskraftig stam av genetiskt sunda vargar. Men hur många skall det vara? Säkert fler än tvåhundra i alla fall. Men hur kommer man dit? Och hur skall man kunna nå ett samförstånd?

1 kommentar:

  1. Ja den där gråben han rör till det, för eller emot eller mittemellan. Behandla vargen som vilket annat djur som helst så lugnar folk ner sig, skjut de vargar som kommer nära gård och hus och visar sig nära tamdjur, håll efter stammen så den hamnar inom de ramar som riksdagen har bestämt.

    SvaraRadera