Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

onsdag 27 augusti 2014

Essas fjärde grävling

Igår anslöt en ny jaktkompis som heter Andreas samt min gamla kompis Naturtratten för lite grävlingjakt med Essa. Båda ville se hur det gick till att jaga grävling med ställande hund. Vi körde ett tvåtimmarspass och gick över tre olika områden. Först en veteåker som var heldöd, därefter en havreåker där jag grytade en grävling i förra veckan. Inget där heller. Slutligen ett område med många grävlinggryt och mycket havre. Där har jag tidigare skjutit två grävlingar. I går kväll blev det en tredje (vorstehns fjärde i år).

Denna grävling var en aggressiv hanne som vägde in på 14 kg. Rätt bukfet. Konstaterade att Essa behöver ögonkontakt med bytet för att skälla. När denna grävling förskansade sig i rejält täta snår så såg inte hunn honom och slutade därför skälla. Essa var rätt närgången i början men fick ett nyp och ylade till, väl hemma hittade jag inga skador.

Eftersom rävlingen krupit djupt in i ett tätt snår var det svårt att hitta en bra vinkel. Men efter en stund hittade jag en öppning och revolvern gjorde sitt. Denna gång skjöt jag grävline precis bakom örat, den var vänd åt sidan. Tidigare grävlingar har jag kunnat fälla med helt rena skott i pannan. Hur som helst, effekten blev densamma. Grävlingen dog knall och fall, Essa kunde på kommando rusa fram och släpa ut den.
Man behöver inte leta efter anledningar att jaga grävlingar. En vanlig missuppfattning är att grävlingen är ett djur som bara lever på daggmask och rötter. Detta är en grav missuppfattning. Grävlingen är en allätande opportunist. I områden med täta grävlingstammar (som hos mig) har markhäckande fåglar mycket svårt att klara av föryngringen. Grävlingar ställer till mer skada i havreåkrar än älgar, mätningar under älgexplosionens dagar visade att det var så till och med när älgstammen toppade och var ungefär den dubbla mot idag. På mina hemmamarker jagar jag grävling för att hjälpa bönderna och för att hjälpa fågelföryngring. På mitt ö-arrende i Bohuslän handlar det om att gynna fåglarna i naturreservatet. Att jag aktivt skall jaga grävling står till och med inskrivet i kontraktet med markägaren.

Många tycker att grävlingjakten är oetiskt för att man inte äter grävling. Men det är fel, man kan mycket väl äta grävling. Jag har planer på att ta till vara på ett par slaktkroppar, det har dock ännu inte blivit av. Tidigare har jag kokat skosmörja på grävlingfett och tillverkat rakborstar av grävlinghår. En målsättning är att någon gång i framtiden sy en jaktväska med en grävlingmask som lock. Just nu håller jag dock på att förhandla med en skinnhantverkare om att börja leverera grävlingskinn till hennes konsthantverk. Vi får se om det blir av, jag hoppas i alla fall på det för ju mer man kan utnyttja av djuren destu bättre är det.

Tillägg: Naturtratten skriver också om det på sin blogg. Det inlägget finner ni HÄR

2 kommentarer:

  1. Kul att du skrev om några PK skäl att döda grävlingar (utanför att det är kul att jaga). Tänkte just skriva och fråga om dina skäl.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag insåg att det kunde verka lite väl blodtörstigt att bara rada upp en massa inlägg där den ena fällda grävlingen efter den andra beskrevs, helt utan koppling till nyttan och syftet med jakten. Just i år var grävlingarna en het fråga på vårt sensommarmöte i jaktlaget. Det är tydligt att alla spannmålsodlare i trakten vill att vi lägger ett högre jakttryck på grävlingarna. Det har jag tagit fasta på. Jag tror att det utöver mina 4 har fällts 6 eller 7 grävlingar till på våra marker. Det är nog ungefär dubbelt så många som det antal bockar som skjutits.

      I kväll bär det av till en spannmålsodlare i grannbyn. Han har seriösa problem, till och med gryt som går in under hans åker så att gångarna dyker upp inne i säden..... Och till helgen blir det skyddsjakt i ett fågelskyddsområde.

      Radera