Garfågeln och överutnyttjande av resurser

Uppstoppad garfågel, bilden är länkad från Naturhistorisk museet i Göteborg.

En lärare jag hade på ett par kurser i osteologi (benlära) var helt fixerad vid garfåglar. Han återkom ganska ofta till dem. Jag förstod aldrig riktigt varför... Garfågeln kunde inte flyga men var en fenomenal simmare, dess närmaste levande släkting är tordmulen. Såhär skriver man på Naturhistoriska Riksmuseet om garfågeln:

Alca impennis. Garfågeln, som var den största bland alkfåglarna, blev cirka 75 cm hög och kunde inte flyga. Från 900-talet och framåt jagades den för köttets och äggens skull. Från slutet av 1700-talet slaktades garfåglar systematiskt för att komma över dess fjädrar och dun till madrasser. Den 3 juli 1844 dödades det sista paret på ön Eldey utanför Island.

När jag läser citatet så reagerar jag. Mycket beroende på att jag just nu håller på att skriva en bok som bland annat tar upp garfågeln i förbifarten. Det jag reagerar på är påståendet att den först på 900-talet jagades, det är alltså under vikingatiden som man först skall ha insett att garfågeln var ett lätt byte. Inget kunde vara mer fel. Utifrån fynd i åtminstone Halland* kan man sluta sig till att den jagats så långt tillbaka i tiden som det funnits människor i Sverige. Konstigt vore väl annars.För människan har i alla tider varit duktig på att inte bara utnyttja, utan gärna överutnyttja de resurser som finns lätt till hands. Tro inte att det är ett nytt fenomen att utrota arter. Vi har bara blivit oändligt mycket effektivare på det.

*Det rör sig om fynd från såväl jägarstenålder som bondestenålder i Varberg och Kungsbacka.