Döden, livet och hoppet om framtida jakt!

För ett par dagar sedan avled min svärfar. Jag skall nu hjälpa dödsboet att sälja hans gamla jaktvapen. Tillsammans med licenserna låg något som fick mig att åter inse att hoppet är det sista som överger människan.

Där låg det statliga jaktkortet. Och det var aktuellt.

Detta visar att trots att svärfar inte kunnat lyfta en bössa på flera år har han hela tiden betraktat sig som jägare. Han resonerade in i det sista att han snart skulle bli frisk nog att åter åka ut till ön och jaktmarken för att svinga bössan efter ett rådjur eller en and.

Så blev det inte.

Istället kommer jag, när ni läser detta, att sitta i ett kapell. Längre fram kommer den vita blomsterklädda kistan att stå. Kanske har begravningsförrättaren kommit fram till dikten av Tomas Tranströmmer:

MINNENA SER MIG
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fastfågelsången är bedövande.

 Adjö svärfar.
Nu fiskar du i andra vatten.