Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

söndag 15 september 2013

En naturlig reaktion

Vi håller successivt på att trappa ner vår fårhållning, det är ett resultat av att varg syns allt oftare i våra trakter. Jag har skrivit om det förr och trots att vargvärnarna försöker få det att låta som en baggis att ordna med säkra stängsel och lägga ansvaret på djurhållarna så orkar man helt enkelt inte med oron. Över allt där vargen slår till ser man samma sak. Och det blir inte lättare av att man inte får skyddsjaga vargar längre, några av värnarorganisationerna gör vargen en stor björntjänst genom att blockera varje skyddsjaktinitiativ. Hur som helst, här följer en berättelse från Österlen, ett område som fått känna vargens härjningar under senare tid. Ur Ystads Allehanda hämtar vi det senaste exemplet, i detta fall gäller det utrotningshotade lantrasdjur - djur som är oändligt mycket närmare utrotning än vargen:
Tack vare akutstängslet har fåren varit trygga men Pernilla Mattsson säger att hon tänker ge upp fårskötseln som hon har haft som hobbyverksamhet.
- Vargen kommer troligtvis finnas kvar och jag orkar inte med det enorma jobb som skulle krävas för att sätta upp rovdjursstängsel. Då känns det bättre att ha andra djur.
Hennes roslags- och värmlandsfår tillhör en ovanlig svensk lantras.
- Man kan till och med få bidrag för att föda upp dem för precis som vargen så finns det inga stora bestånd. Man kan fråga sig vem som är värd att skyddas mest?
Min åsikt är glasklar. Skall vargen accepteras måste man få ta bort problemdjur. Det som nu sker är att man genom att förhindra skyddsjakt i princip hetsar fram desperata åtgärder, i klartext tjuvjakt. Så varje tjuvjagad varg skall framöver tillskrivas värnarorganisationernas förtjänst i allmänhet och kanske Mikael Karlsson i synnerhet då han hörs allra mest och är bland de allra raljantaste i hela debatten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar