Vass sågning av vapenutredningen

I Dagens Juridik presenteras en mycket vass sågning av vapenutredningen. Det är ekonomie dr Erik Lakomaa som levererar denna formidabla bredsida som skjuter in sig på att man i vapenutredningen ignorerat aktuell forskning på området. Några lösryckta stycken tillåter jag mig att citera:

Utredningen bör dock även kritiseras för att den bortser ifrån tidigare forskning och för att den ger en kraftigt överdriven bild av problemet med kriminell användning av vapen av legalt ursprung.

Bortser från, det är en stark skrivning.

Den statistik och forskning som finns tillgänglig ger där en helt annan bild än den utredningen vill förmedla. Skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige används nästan aldrig vid kriminell verksamhet.
Utifrån Hagelins utredning (Hagelin 2012, ”Skjutvapen använda i brott i Sverige 2000-2010”) kan man beräkna att det under perioden 2000-2010 årligen användes cirka två vapen med legalt civilt ursprung vid grov brottslighet. Hagelin fann också att de flesta anmälda vapenbrott i verkligheten handlade om brott där inga riktiga vapen, utan istället exempelvis attrapper eller leksaksvapen, hade använts. Av 971 anmälda grova brott kunde endast 117 konstateras ha begåtts med riktiga vapen, oavsett ursprung.

Ja det var inte mycket som stämde överens med den bild man i vapenutredningen försöker måla upp...

Även Brottsförebyggande Rådet fann att vapen med legalt ursprung var mycket ovanliga i brottsliga sammanhang (Granath 2011, ”Det dödliga våldets utveckling”, Brå 2012, ”Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg: En kartläggning”). När det gäller de vapentyper som utredaren föreslår förbud mot gäller till och med att det i tillgänglig statistik överhuvudtaget inte går att hitta några exempel på att sådana vapen med civilt legalt ursprung någonsin används i brottslighet.

Läs det sista stycket igen, utredaren vill alltså föreslå förbud mot vapen som hittills aldrig använts kriminellt..... Det känns lite bakvänt och inte värdigt ett rättssamhälle... Men hur är det med stöldrisken då?

Även stölder av legala vapen (det vill säga även sådana som inte sedan används för kriminell verksamhet) är enligt den forskning som finns mycket ovanliga. Jag gick som en del i ett forskningsprojekt igenom samtliga anmälda fall av vapenstölder från privatpersoner under perioden 2003-2010 och fann då att civila legala skjutvapen tillgreps vid genomsnitt 105 tillfällen om året under perioden 2003-2010 (i snitt tillgreps cirka 2,5 vapen per stöldtillfälle). Trenden är också tydligt fallande (Lakomaa 2012, ”Safe Storage and Thefts of Firearms in Sweden: An Empirical Study”). De vapen som används vid brottslighet utgörs istället nästan uteslutande av vapen som smugglats in i landet, företrädesvis från Östeuropa (Brå 2012).

Då kanske förslaget om larm som jag ger i mitt remissvar är lite overkill. En direkt onödig utgift som i så fall skulle drabba vapenägaren? Utredningen lider av samma problem som den infekterade debatten om tjuvjakt på stora rovdjur. Lakomaa skriver:

Utredningen är problematisk inte enbart för att den helt bortser från den forskning som finns utan även för att den statistik som används är bristfällig eller direkt vilseledande. Istället för att använda statistiken över faktiskt begångna brott refererar utredningen statistik över anmälda brott, vilket ger en kraftigt överdriven bild. Vidare kan kostateras att kvaliteten på den statistik som används i sig är undermålig.

T.ex. innefattas i registreringen vapenstöld även stöld av luftgevär, och de är i de flesta fall inte licenspliktiga... Det där med statistik är lite lurigt, det framgår om inte annat av det gamla talesättet som tillskrivs Benjamin Disraeli (populariserat av Mark Twain):

Det finns tre sorters lögner: lögner, förbannade lögner och statistik

Är det som hävdas i vapenutredningen då lögn, förbannad lögn eller statistik? Jo Lakomaa skriver vidare:

Utredningen skiljer inte heller mellan brott begångna med legala och illegala vapen (s 190). Eftersom antalet brott begångna med legala vapen i relation till det totala antalet brott begångna med skjutvapen är negligerbart ger detta en direkt vilseledande bild av problemet. Jämför man utredningens uppgifter om brott begångna med skjutvapen (oavsett ursprung) med Hagelins (2012) uppgifter om brott som faktiskt begåtts med legala skjutvapen finner man att utredningens siffor (beroende på brottskategori och år) är mellan 800 och 129700 procent högre.

Kort sagt, sett i ljuset av aktuell forskning är vapenutredningens förslag och koncentration på legalt vapeninnehav högst anmärkningsvärd. Men kanske inte, det finns en övergripande politisk målsättning att minska mängden legala vapen i EU, kanske har vapenutredningen fått underhandsdirektiv som ligger i linje med denna målsättning?