Rovdjurens kostnader

Igår presenterade jägareförbundet västerbotten lite siffror över de stora rovdjurens faktiska kostnader. Bland annat skriver man:

Vissa kostnader är enkla att fånga, till exempel de 160 miljoner som den senaste Rovdjursutredningen och riksdagens utredningstjänst funnit att den statliga delen av förvaltningen av våra stora rovdjur kostar årligen. Till detta ska läggas särskilda satsningar, till exempel de 5 miljoner som enbart den högaktuella Junseletiken kostat hittills, och att kostnaderna har ökat i takt med större rovdjursstammar.

Lägg på arrendesänkningar motsvarande 68-270 miljoner, kostnaden för älgar och rådjur som rovdjuren tar (jaktligt värde 16.000 respektive 6.500 kr / st), kostnaderna för rovdjursstängsel och framför allt skötseln därav och ytterligare ett par faktorer så landar totalsumman snabbt på över 1.000.000.000 kr per år.

Självklart vill inte Rovdjursföreningen kännas vid så höga kostnader:



Såhär säger han för er som inte orkar lyssna på inslaget som iofs är väldigt kort:

– Rovdjursutredningen som är alldeles färsk har beräknat kostnaderna för den svenska rovdjurspolitiken till 160 miljarder (sic!). Nu drämmer Jägareförbundet till med att det är en miljard. Jag undekänner verkligen den här berkäkningen, det är en tydlig partsinlaga, säger han.

Men det var ju exakt vad som stod i debattartikeln, att STATENS kostnader för rovdjurspolitiken är 160 miljoner per år. Rovdjursföreningen verkar ha missat att rovdjursutredningen fick kraftfull kritik från många håll just för att den bara tog upp statens direkta kostnader och inte ens gjorde ett försök att fånga samhällets totala kostnader för de stora rovdjuren. Några exempel från när det begav sig härom året, orkar ni inte läsa hela citaten så läs bara kursiveringarna som jag gjort. Först Sveriges Djurbönder:

– Utredaren har inte visat näringens faktiska kostnader för rovdjuren och han ger därmed Riksdagen ett dåligt beslutsunderlag. Det ger ingen bra grund för en bättre samexistens mellan människa och rovdjur, säger Anette Skoog, ordförande för Sveriges Djurbönder.

Sedan LRF i en artikel i ATL:

– Hur kan utredningen föreslå förvaltningssystem och målnivåer för en långsiktig rovdjurspolitik, om man inte vet vad rovdjuren kostar dem som lever där rovdjuren finns? Rovdjursutredningen har i sitt slutbetänkande förbisett det som borde vara grunden för alla slutsatser om målen för rovdjurspolitiken. Inte heller har man följt utredningsdirektivets syfte i vissa delar, säger LRF:s förbundsordförande Helena Jonsson i en skarp kommentar.
Helena Jonsson konstaterar att statens kostnader för rovdjuren redovisats noggrant i utredningen liksom rennäringens. Däremot saknas uppgifter om de kostnader som rovdjuren orsakar samhället i övrigt.

Såhär skrev jag angående kostnaderna i mitt remissvar på rovdjursutredningen:

Vem bekostar vargen? Detta är en intressant fråga där utredningen bara belyser vissa av kostnaderna, i princip de rent statsfinansiella utgifterna. Man tar för visso upp stängselbidrag etc, men man berör inte de ökade arbetsbörda som tillkommer för att hålla ett rovdjursavvisande stängsel funktionellt i jämförelse med t.ex. ett fårnät, denna kostnad år att sätta en prislapp på. Minskade arrendeintäkter för jakträtt tas inte upp inte heller minskade fastighetsvärden diskuteras seriöst. Överlag saknas många resonemang och beräkningar av kostnader som vargen och de stora rovdjuren direkt eller indirekt orsakar samhället, dess individer och näringsidkare. Det är t.ex. enkelt att räkna ut vad en minskning av mängden jakthundar med 1000 individer kostar Dalarnas näringsidkare i form av uteblivna intäkter. Det är även lätt att ta fram siffror på hur stor minskningen av mängden hundar, särskilt av jakttyp, är i rovdjurslän. Jaktindustrins omfattning hade varit relevant att ta upp och diskutera mer djuplodande än vad som nu görs, såväl nationellt som beräknat specifikt på rovdjurslänen. Och i det sammanhanget hade utvecklingen avseende mängden jaktkortslösare nationellt visavi rovdjurslänen över tid varit relevant att ta upp, likaså utvecklingen vad gäller avläggande av jägarexamen. Det finns en mängd andra kostnadsresonemang att följa upp för att vi skall få en bild av de ekonomiska kostnader rovdjuren medför. Det borde även gå att på ett relativt enkelt sätt identifiera vilka grupper som kommer att drabbas av de högsta kostnaderna till följd av detta.

Sammanfattningsvis så kan jag bara konstatera att det snarast är Rovdjursföreningens representant i radio som är icke trovärdig. Rovdjursföreningens representant vägrar att se till de totala kostnaderna och hänvisar till en starkt kritiserad utredning som för övrigt i sin inledning påpekar att direktiven inte följts fullt ut bland annat avseende de socioekonomiska aspekterna. I det perspektivet är Jägareförbundets belysning av frågan betydligt relevantare än rovdjursutredningens (det bidde en tumme) siffror. Men självklart har Rovdjursföreningen rätt i att det är en partsinlaga, men det gör inte att den på något vis är felaktig eller kan förringas!