Gästinlägg: När tron sviktar...

Gästinlägg av Tobias Hassel
Hagelskytte liknas ofta vid dans för likheterna är slående: man ska träffa ett rörligt mål på olika avstånd med ett vapen i rörelse. Väl när det är avklarat måste man ha lagom mycket hagel i träffbilden så målet träffas, men tar man för mycket hagel kostar det rekyl vilket gör rekylupptagningen mer komplicerad.

Dans är snarlik på många punkter: man ska utföra repetitiva rörelser i takt till musik samtidigt som man ska konversera sin danspartner på ett passande sätt utan att fånglo ner i danspartnerns dekolletage. Inte att förundra så brukar de flesta thess feminaler föredra anständigt nyktra danspartners – för handen på hjärtat så har män en betydligt sämre förmåga att göra flera saker samtidigt, även om tron kan öka med alkohol så sjunker förmågan dramatiskt. Nu behöver man ju inte prata med sin hagelbössa även om det finns skjuttekniker som bygger på att man räknar rent fysiskt 1 – 2 – 3, ett vid lyftet, två när man passerar målet och tre när det smäller. Man man ska vara nykter när skjuter, och avsett om man pratar med bössan eller inte när man skjuter.

Just metaforen dans är mycket väl vald för det är ganska exakt vad många riktigt bra lerduveskyttar lär in – varje station är ett danssteg: lådan station 4, tornet station 5 osv. Själv driver jag inte mitt lerduveskytte till den nivån av samma skäl som de flesta älgjägare inte skjuter in älgstudsaren för att ge en 5¹ om man håller i örat på figuren – jag skjuter lerduvor enkom för att bli en säkrare jaktskytt. Alltså läser jag linjen, svingar och skjuter. Men jag tillämpar metaforen dans på mina vapen – min lilla nätta 2” som väger något futtigt hekto över 2kg med sina korta pipor och Chruchillribb måste skjutas som jitterbugg – snabbt och med ett nästan aggressivt driv, minsta tvekan så tappar man takten och då blir det som det blir….. Min långpipiga Holland däremot skjuts som en stilig wienervals, långa svepande rörelser i behaglig takt.

Men på en punkt skiljer sig skyttet från dansen – alla skyttar måste tro på sitt vapen, sin ammunition och förmåga för att det ska fungera. Dans är på intet vis lika besvärligt på den punkten, väl på dansgolvet är det bara att sätta i gång. Men för skytten räcker det med en enda förflugen tanke för att hela danssteget ska bli fel…..

Och vad göra när tron sviktar? Ja, det är var och en i all sin ensamhet som har att jaga tvivlet på porten. För ingen annan kan göra det. Och det är just det som psykisk eller mental träning handlar om: att våga vinna, att våga lita på sin förmåga, att våga släppa tvivlet.

Själv drabbades undertecknad av tvivlet eller bristen på tro härförleden på kråkjakten, en kaja kom bakifrån rakt över mig och var ett mycket enkelt skott – men kom den och överraskade mig med siktet inställt på kråkmagneten (snurran) – men det blev en mycket snabb bom. Det var inte den långa svepande svingen och de snygga rörelserna utan det blev pang-på-rödbetan-hoppsan. Och följaktligen UNDER kajan som förvånat tittade under sig när hagelsvärmen strök förbi. Men man har ju två pipor, så i andrasmällen så fick jag kajan med 28gram UK7 och den kom prydligt ner utan minsta mankemang.

Men nu var tvivlets frö sått, och ett besök på skjutbanan några dagar senare gav ett ganska avslöjande resultat – vart 5 eller 6 skott var konsekvent för snabbt skjutet – och därmed lågt. Desto fortare man skjuter desto lägre brukar de flesta skyttar mer eller mindre omedvetet hålla, undertecknad är inget undantag. Med en lång svepande sving ska jag om jag ska träffa ligga på målet med piporna, skjuter snabbt och betydligt mer omedvetet så ligger jag 20-30cm under målet. Danssteget satt inte lika bra som innan tydligen – kroppen började blanda lite och det kan man nu bota på olika sätt. Ett är ju det enkla, ett annat betydligt mer omständigt. Man kan gå tillbaka till grunderna och stå och nöta 2000 skott på hagelbanan, eller så kan man välja en snabb quickfix – justera kolven så man ser lite mer av spången och därmed höjer träffen en bit. För oss som blivit lite till åren komna och som har framtiden mer bakom oss än framför oss har även kroppens förfall – framförallt då synens – att hantera. När ackommodationen försämras efter de 40 så påverkas en skytte med.

Många ser sina kolvmått som statiska och alltid absoluta – jag delar nu inte den synen jag har än i denna dag att se en skytt som skjuter exakt lika på en långsamt skuttande hare eller en blixtsnabb ringduva. Eller som skjuter en snabb, lätt och kort hagelbössa på samma sätt som en tung lång sporterbock. De flesta som skjuter haren gör det med en tjock jacka, tröja etc etc etc. Ringduvor skjuter jag vanligtvis höstdagar med sensommarvärme – då oftast iklädd en skjorta eller en tunn anorak på överkroppen. Kolvmåttet påverkas av klädseln eftersom kolven blir lika mycket längre som kläderna är tjocka.

Nu ska man inte driva det till ytterligheternas gräns – men sommartid har jag en synnerligen ful slip on kolvförlängare som ger mig 2cm längre kolv – på vintern kör jag utan. Mer än så behöver man som regel inte göra det. För om man nu har olika vapen med diametralt olika egenskaper så har de därmed olika kolvmått med för man kan som regel inte skjuta en lång bössa på samma sätt som en snabb kort, därför har mina vapen inte heller exakt lika kolvmått.

Så tillbaka till kråkgömslet – vad göra där och då? Jo, lite papp vikt över kolven fastsatt under kolvförlängaren. Så jag ligger lite högre över spången och det gör inget om jag tappar takten lite och stressar fram skottet. Förmodligen ligger 90% av skillnaden i huvudet – tron på att träffa att återställd – pappbiten på kolven gör i sig nog minimal skillnad i verkligheten. Men med tron återställd så funkar skyttet igen.

Och just tron och bristande tro är det som en hel del skyttar kämpar med hela, hela, hela tiden. Alla har vi nog sett dem på skjutbanan då och då, de som hela tiden byter vapen i jakt på det optimala som passar dem. Men det finns inget vapen som passar om man inte tror på det, tvivlet kan förstöra allt. Men tron kan inte försätta kolvmått och samskjutning, det finns gränser även för tron. I alla fall i skyttesammanhang.

Om min skjutstil förändrats lite eller om det bara var tvivlens hydra som spökade i kråkgömslet låter jag vara osagt – det får sommaren hagelskytte utvisa. Skulle det vara så att kolven behöver höjas permanent så får det väl bli så – kolvmått är aldrig huggna i sten.