Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

fredag 8 mars 2013

Hur kommer det sig att man börjar jaga mitt i livet, några reflektioner. Del3

Gästinlägg av Markus.

Då stod man där.
Färdig med jägarexamensbeviset, redo i lagens mening, att få licens på hagel- och kulvapen.  I lagens mening utbildad och klar att ta ansvar för inte bara vapenhantering- och förvaring men också liv och död, i sampel med naturen.  Mäktigt.  Skrämmande!
Nyligen fyllda 35 år, hela min erfarenhetsbank gällande vapen och skytte inskränkte sig till hundratalet hagelsmällar och som sagt; 12 skott med klass 1. Knattrandet med Kpist som malaj i lumpen 15 år tidigare kändes regelrätt irrelevant i sammanhanget.
Jag levde fortfarande i villfarelsen att det nog skulle gå att jaga lite utan att det kostar särskilt mycket. Jag skulle ju ändå bara jaga litegrann. Jag hade från början inte ens tänkt jaga, bara läsa teorin. Den första smällen kom när jag insåg vad ett vapenskåp kostar, och att jag inte ens kan börja tänka på att lägga pengar på vapen innan skåpet var hemma.  Det lät sig dock ordna ganska snart.
Glad i hågen stegade jag sedan iväg till den enda vapenaffären jag egentligen visste om, en liten butik mitt i stan.  Det billigaste han hade i hyllan var en 40år gammal men nästan oanvänd Suhl hagelbössa för 1500kr.
Min snälla Svärfar som jagade lite på 60talet men inte skjutit många skott i sitt liv hade fortfarande en gammal 30-06a i skåpet, den fick jag ta över. Helt plötsligt hade jag både hagel och kulbössa utan att det kostat mig många kronor.

Svärfarsbössan får ny kostym


Utan jagande kamrater uteblev det sociala till en början, hur kul är det att åka ensam till skjutbanan varje gång? Jag gjorde några rätt så tafatta försök att närma mig trapskyttarna, som stod där med gula glasögon, västar och Perazzibockar.
Om jag kände mig välkommen? Gissa!

På återseende, Markus

2 kommentarer:

  1. Är man inte soyabönsätare så är önskan om att jaga en spillra av urbeteendet som kommer till ytan, det är min fasta övertygelse. Viljan att skaffa föda är ju basal för de flesta, friska människor. När man väl kommit till rätta med den känslan så kommer ju alla de andra känslorna som ett brev på posten... Upplevelsen, spänningen och självkänslan över att "bra karl reder sig själv". Resten, detdär med tillgång på excellenta råvaror, gemenskapen och precis allt det andra som kommer i jaktens släptåg är bara bonus!

    SvaraRadera
  2. Ville bara önska dig en trevlig helg och bra att du är jägare och hundägare.

    SvaraRadera