Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

måndag 25 mars 2013

Den sakliga frågan...

....behöver lyftas upp i debatten. Men frågan är om någon plockar upp den kastade handsken eller bara låter den gå förbi med tystnad?

Det jag tänker på är givetvis Jägareförbundets suveräna debattinlaga i Hela Hälsingland (finns tydligen även i DI, men jag hittar den inte via deras nätsida):

Vi måste bestämma hur mycket rovdjuren får kosta

Rovdjursstammarna ökar i landet och därmed stiger kostnaderna. Men vad är prislappen för att ha varg, björn, järv och lodjur? Svenska Jägareförbundet efterlyser en socio-ekonomisk konsekvensanalys.

Pengar är ett språk alla kan förstå och relatera till. Därför är det mycket märkligt att ingen hittills vågat sig på att beskriva vargen och de effekter den medför i ekonomiska termer. Svenska Jägareförbundet har därför gjort egna beräkningar för att visa på behovet av en riktig konsekvensanalys.
• 160 miljoner som den senaste Rovdjursutredningen och Riksdagens utredningstjänst funnit att den statliga delen av förvaltningen av våra stora rovdjur kostar årligen.
• 5 miljoner som enbart den högaktuella Junseletiken har kostat hittills. Kostnaderna har ökat i takt med större rovdjursstammar. Sammantaget alla dessa kostnader närmar vi oss idag ett belopp på cirka 200 miljoner kronor per år.
• Markägares minskade intäkter för jaktarrenden i de nära 70 vargreviren beräknas årligen till mellan 68 och 272 miljoner.
• En älg värderas till cirka 16 000 kronor och ett rådjur är värt ungefär 6 500 kronor (enligt SLU:s beräkningar). Det uteblivna jaktvärdet på de bytesdjur som rovdjuren konsumerar blir lite drygt 600 miljoner per år.
• Vill vi stängsla alla våra fårbesättningar med rovdjursavvisande stängsel landar kostnaden på en dryg miljard.
• Vi vet även att jaktturismen i landet omsätter cirka 1 500 gånger mer än rovdjursturismen. Täta rovdjursstammar leder till minskade intäkter och färre arbetstillfällen.
Summerar vi några av ovan nämnda effekter hamnar rovdjurskostnaden på över en miljard kronor per år. I slutändan måste man också inse att vi lever med ändliga resurser och att vi har 846 arter på våra rödlistor som är minst lika hotade som vargen, hur mycket satsar vi på dem?
Innan man bestämmer hur mycket rovdjur det ska finnas måste man bestämma sig för vad de får kosta. Gör man tvärtom är risken stor att drabbade människor ytterligare förlorar förtroendet för myndigheter och politiska beslutsfattare.
Regeringen har aviserat en ny rovdjursproposition till hösten. I en långsiktig och accepterad rovdjurspolitik bör man utgå från en socio-ekonomisk konsekvensanalys och bestämma vilka kostnader samhället är berett att bära för rovdjuren. Det är enligt vår uppfattning helt avgörande för en trovärdig politik. Att som i dag tillåta vargstammen öka ohämmat och skapa problem i nya delar av landet gör det ännu svårare att åstadkomma en förvaltningsplan för rovdjuren där samhällskostnaderna kan hållas på en rimlig nivå. Vi behöver en debatt om vad rovdjuren får kosta samhället och drabbade medborgare mer än en sifferexercis kring vargpopulationens storlek och genetiska status.
Björn Sprängare, ordförande i Svenska Jägareförbundet
Karl-Evert Hellsen, ordförande i Jägareförbundet Gävleborg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar