Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 7 februari 2013

Fick en kommentar på FB

Jag fick en intressant kommentar på FB. Jag hade skrivit ett uppdatering om skolan i Billdal som hållit barna inne pga varg setts i närheten lite tidigare. Min uppdatering löd:
Kan inte någon vara vänlig att förklara för mig, som är en inskränkt bonntölp som bor på landet, varför man i Billdal (rikemansförort strax S om Göteborg för er som inte vet) valde att hålla barnen inne på rasterna när en varg setts i området? Är vargarna farligare i Göteborgstrakten? För när människor i Värmland, Dalarna eller någon annan stans i provinserna säger att de är oroliga för närgångna vargar så får de bara höra att vargar inte alls är farliga. Att rädslan bara beror på okunskap eller fördom.

Kommentaren löd:
Intressant att det finns jägare i Dalarna som INTE vill jaga varg - eftersom just det vargparet inte ger sig på tamdjur. Bra inställning! Det verkar annars som om de flesta av jägarna drivs av ett oförsonliga hat mot varg (en gammal tradition i Sverige), och hur man än argumenterar mot vargjakt eller för att bevara vargen i vår fauna, är de flesta jägare (och andra varghatare, t.ex. renägare) helt övertygade om vargens farlighet och att den borde utrotas. När det gäller statistikmyten, anför du statistik från 1970 till 1995 som spreds på nätet, men det är inte den jag menar, och det vet du. Förklara istället för mig, varför du, som är naturälskare och naturkännare, så gärna vill utrota vargen!
Kommentaren är intressant, den visar ett av jägarkårens problem. Vi framstår i många personers ögon som en väldigt homogen grupp. Vi älskar att döda. Vi hatar varg. Vi snålar på vår köttillgång. Etc. Men samtidigt kan vi vara naturälskare och naturkännare.

Det jag inte kan förstå är varför det skall vara så svårt för folk att förstå att jägarkåren inte är enhetlig. Det finns flera åsikter inom jägarkåren.
  • Det finns jägare som inte vill ha varg alls.
  •  Det finns jägare som vill ha en begränsad vargstam. 
  • Det finns jägare som tycker den är lagom nu. 
  • Det finns jägare som vill ha fler vargar. 
Nu är i och för sig de två sista grupperna inte jättevanliga inom jägarkåren. Personligen är mitt intryck att den andra gruppen är större än den första, dvs antalet jägare som vill ha en begränsad vargstam är som jag uppfattar det fler än antalet jägare som vill ha bort vargen helt. Men detta med nyanser är inte något som media vill lyfta fram. Man vill ha enkla svarta och vita svar. Man vill inte se att det också kan vara en demokratifråga. För det är trots allt så att den pågående (eller ja för tillfället inhiberade) vargjakten stöds de facto av en stor politisk majoritet. Det är inte bara regeringen som stödjer den utan även socialdemokraterna ställer sig bakom den vilket ger den en stabil politisk förankring. Detta går inte hem i stugorna. Istället är det frågan om en stark jägarlobby som bankar igenom sin vilja, jag låter en annan väns kommentar på FB belysa detta (personen var för övrigt bitr handledare på min avhandling):
Och vad det gäller jägarkåren, så är det nog svårt för oss i södra Sverige att riktigt förstå hur stark jägarlobbyn är i skogslänen. Varenda landshövding är väl med i jaktlagen.
Nu är det nog snarare så att det räcker att ta sig ut på landsbygden så blir jakten betydligt viktigare i fler hushåll än vad den är inne i staden. Som lobbyorganisation är det nog snarare trojkan WWF, SNF och Svenska Rovdjursföreningen som tar hem guldmedaljen. Man har mycket effektivt arbetat mot EUkommissionen. Kommissionen använder formuleringar hämtade från brev och skrivelser signerade trojkan. Så jag vet inte. Lobbystämpeln känns lite felplacerad.

Nästa intressanta iakttagelse är att jägarnas organisationer uppfattas som en. Lite slarvigt hänvisas det till Jägareförbundet oavsett om det är någon från Jägareförbundet eller Jägarnas Riksförbund som uttalat sig i media. Att de två organisationerna står för helt olika mål i fråga om vargförvaltningen är det väldigt få icke jägare som känner till. Jägarnas Riksförbund, som är ungefär 1/5 av Jägareförbundets storlek, har en nollvision på frilevande varg. Denna åsikt är den som går igenom i media, inte minst för att den ger bättre television än det mer nyanserade Svenska Jägareförbundet som har en högt vetenskapligt meriterad tjänstemannastab vilka aktivt deltar i de debatter de får komma till. Men som sagt, det blir ett högre underhållningsvärde på nyheter och debatter om man går till ytterligheterna. Där har media definitivt något att arbeta med. Hur gör man bevakningen av vargdebatten nyanserad, hur kan man hjälpa till att motverka istället för att som nu underblåsa den kraftiga polariseringen?

Vad tycker då den jagande bloggaren Älgflugornas Herre?

Jag är för en begränsad vargstam vilken förvaltas med jakt som främsta medel. Detta tror jag är enda sättet att få acceptans för vargen. Men man måste från förvaltningens sida bli lyhörd för vad lokalbefolkningen tycker. Vårda ömt de revir där problemen är få och acceptansen hög. Gå hårdare fram med skyddsjakt och andra medel i de revir där det finns problem, där vargarna är närgångna eller upplevs hotfulla. Det tror jag är en bra början. Också har vi det där med genetiken. Där tror jag personligen att det kommer att bli mycket lättare att förankra flyttar om de som får flyttvargar även är införstådda i att det på sikt kommer att bli möjligt att jaga dem.

Sedan diskuteras vargens värde i form av intressant och stimulerande jaktbyte allt för sällan. Man tillåts i dagens Sverige inte vara glad om man fällt en varg. Det är bra konstigt. Det är något som blott allt för tydligt visar hur långt avståndet är mellan stad och land, hur fjärmade lejonparten av befolkningen är från vad som är naturligt. För vad är mer naturligt i vår kulturhistoria än jakt?

5 kommentarer:

  1. Du skrev: ”Vårda ömt de revir där problemen är få och acceptansen hög. Gå hårdare fram med skyddsjakt och andra medel i de revir där det finns problem, där vargarna är närgångna eller upplevs hotfulla.”

    Nu är det ju inte bara vilken sorts vargar som bor i ett visst vargrevir som avgör ifall de uppfattas som ett problem men också vilka människor som bor där. I vissa revir kan ju varghatet vara mer ingrott och i vissa så finns det bland folk en positivare inställning. Så det beror inte bara på vargarna utan vilken tradition och vilket socialt tryck det finns på en viss ort. Problem uppfattas olika av olika människor. Där vissa ser ett problem, ser andra en tillgång.

    Du skrev: ”För vad är mer naturligt i vår kulturhistoria än jakt?”

    Visst jakt har en lång kulturhistoria, men det har många andra fenomen också som vi idag ser mindre positivt på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är övertygad om att vi är helt överens om att en fungerande vargförvaltning fri från tjuvjakt och djävelskap är helt beroende av att de som lever med vargarna inpå sig accepterar detta. Detta behöver inte betyda att man är jätteglad, men acceptans innebär att man följer uppsatta regler.

      Självklart skiljer sig detta åt mellan olika områden, jämför man Värmland och Dalarna så inser man att det är ganska stor skillnad i hur man upplever sin situation. Detta hänger till stor del ihop med yttre omständigheter, inte minst hur man bemötts från myndighetshåll.

      I Värmland är respekten för länsstyrelsen betydligt högre än i Dalarna, trots att det finns ungefär många revir i dessa områden. Så genom sitt bemötande inverkar myndigheterna på hur situationen utvecklas på en ort (eller ett område). Det är inte givet att det med pedagogiska och duktiga länsstyrelsetjänstemän går bra, men jag lovar att det går dåligt om man upplever sig konstant överkörd av sin länsstyrelse.

      Ser man till forskning, inte minst den Serena Cinque gjort, är acceptansen nära kopplad till hur man upplever bemötandet från myndigheter. Kanske mer så än att man faktiskt får ersättning för ekonomiska förluster.

      Radera
    2. Summa summarum. Ta till vara på och vidareutveckla hög acceptans där den finns. Det tror jag är enda vägen att gå. Att fortsätta köra över lokalbefolkningen kommer inte att gynna vargen. Se bara på Dalarna där man vid de senaste (pågående) inventeringarna inte hittat alfadjuren i hälften av reviren! Vi kan nog vara överens om att det är seriöst o-bra.

      Radera
    3. Har funderat lite. Jag vet inte hur jag skall tolka din kommentar. Menar du att man INTE skall bry sig om vad folk i ett revir tycker om vargarna där när man lägger upp förvaltningen?

      Radera
    4. Precis naturmannen,vi kan bara tänka oss vilket liv det skulle bli med ett vargrevir på djurgården eller lidingö som bara följde sina naturliga instinkter och tuggade på några rosa pudlar om dagen så visst har det mycket att göra med vilka människor som bor i området där vargen förväntas finnas.

      Radera