Med en tysk jaktterrier, en korthårig vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 14 februari 2013

Dovhjortens äldsta historia



Man brukar säga att dovhjorten fördes in till Sverige för att sättas ut i jaktparker på 1500-talet. Det är så långt tillbaka vi känner till detta vilt från skrivna dokument i Sverige. Men det finns gott om antydningar till att det skall ha funnits jaktparker betydligt mycket tidigare, kanske till och med redan på 1100-talet. Dessa var belägna i närheten av viktigare slott, borgar, befästa hus eller till och med kloster. Redan från 1200-talet har vi skriftliga belägg för att dovhjorten förekom i jaktparker i Danmark. Till Europa infördes dovhjorten på 800-talet eftersom jaktparker började komma på modet då. Dovviltet var oftast en gåva furstar emellan och den som höll en fin dovstam i sina parker var rik.

Det är inte osannolikt att dovviltet funnits i det som idag är Sverige betydligt tidigare. Vi känner till fynd från Danmark som är från tiden före den senaste istiden. Man brukar säga att den senaste istiden började för 30.000 år sedan och slutade för ungefär 12.000 år sedan. Fynd som är äldre än istiden är överlag ovanliga i Sverige men vi känner till en handfull. Problemet är att dessa fynd ofta ligger under många meter tjocka grus- och moränmassor som is och vatten flyttat.

Ett par danska fynd av dovvilt, som på latin heter dama dama, är extra intressanta ur ett jaktligt perspektiv. Det rör sig nämligen om fynd av djur som inte dött naturligt utan snarare är människans bytesdjur. Bytesdjur från en tid då vi vet oerhört lite om människans spridning, beteende och resursutnyttjande i Norden.

Inget av de danska fynden utgörs av ett fullständigt skelett, istället rör det sig om en handfull ben från ett fåtal individer. Den enda rimliga tolkningen är att det rör sig om en slaktplats på vilken man vistats en kortare period. Förutom att man slaktat djuren är det uppenbart att man konsumerat delar av dem. Bland benen kan man konstatera att lårbenen saknas. Detta är djurets köttigaste del och en del som är lätt att skära loss och frakta med sig när man förflyttar sig. Skenben och underarmsben är i flera fall uppbrutna. Man har slagit hål på dem och kluvit dem för att komma åt märgen! Benen är uppbrutna parvis, är det högra skenbenet uppbrutet så är det vänstra också det. Märgutvinningstekniken är inte lika sofistikerad som man ser på benmaterial från yngre tider, men effektiv nog.

Sannolikt har man jagat och fällt dovhjort. Man har slaktat och grovstyckat djuren på plats och tagit med sig de bitar som är köttigast vidare under sin rörliga levnad. De mindre köttiga delarna har tillagats och ätits på slaktplatsen. Lämpliga rörben har man utvunnit märgen ur. Om det är människa eller neandertalare som jagat dovviltet vet vi däremot inte eftersom det inte hittats några människoben eller mänskligt tillverkade redskap som kan avslöja detta tillsammans med benen. Man kan däremot utesluta att hundar använts av just dessa jägare eftersom inga som helst gnagspår har hittats på benen. Hade man haft med sig hundar hade det även funnits spår av deras tänder.

(texten har tidigare varit publicerad i Svensk Jakt. Jag tyckte den passade bra idag eftersom jag när detta inlägg offentliggörs befinner mig på tåget på väg till ett litet seminarium om vitets och viltvårdes historia, det äger rum på KTH)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar