Man brukar säga att dovhjorten fördes in till Sverige för
att sättas ut i jaktparker på 1500-talet. Det är så långt tillbaka vi känner
till detta vilt från skrivna dokument i Sverige. Men det finns gott om
antydningar till att det skall ha funnits jaktparker betydligt mycket tidigare,
kanske till och med redan på 1100-talet. Dessa var belägna i närheten av
viktigare slott, borgar, befästa hus eller till och med kloster. Redan från 1200-talet
har vi skriftliga belägg för att dovhjorten förekom i jaktparker i Danmark.
Till Europa infördes dovhjorten på 800-talet eftersom jaktparker började komma
på modet då. Dovviltet var oftast en gåva furstar emellan och den som höll en
fin dovstam i sina parker var rik.
Det är inte osannolikt att dovviltet funnits i det som idag
är Sverige betydligt tidigare. Vi känner till fynd från Danmark som är från
tiden före den senaste istiden. Man brukar säga att den senaste istiden började
för 30.000 år sedan och slutade för ungefär 12.000 år sedan. Fynd som är äldre
än istiden är överlag ovanliga i Sverige men vi känner till en handfull.
Problemet är att dessa fynd ofta ligger under många meter tjocka grus- och
moränmassor som is och vatten flyttat.
Ett par danska fynd av dovvilt, som på latin heter dama dama, är extra intressanta ur ett
jaktligt perspektiv. Det rör sig nämligen om fynd av djur som inte dött
naturligt utan snarare är människans bytesdjur. Bytesdjur från en tid då vi vet
oerhört lite om människans spridning, beteende och resursutnyttjande i Norden.
Inget av de danska fynden utgörs av ett fullständigt
skelett, istället rör det sig om en handfull ben från ett fåtal individer. Den
enda rimliga tolkningen är att det rör sig om en slaktplats på vilken man
vistats en kortare period. Förutom att man slaktat djuren är det uppenbart att
man konsumerat delar av dem. Bland benen kan man konstatera att lårbenen
saknas. Detta är djurets köttigaste del och en del som är lätt att skära loss
och frakta med sig när man förflyttar sig. Skenben och underarmsben är i flera
fall uppbrutna. Man har slagit hål på dem och kluvit dem för att komma åt
märgen! Benen är uppbrutna parvis, är det högra skenbenet uppbrutet så är det
vänstra också det. Märgutvinningstekniken är inte lika sofistikerad som man ser
på benmaterial från yngre tider, men effektiv nog.
Sannolikt har man jagat och fällt dovhjort. Man har slaktat
och grovstyckat djuren på plats och tagit med sig de bitar som är köttigast
vidare under sin rörliga levnad. De mindre köttiga delarna har tillagats och
ätits på slaktplatsen. Lämpliga rörben har man utvunnit märgen ur. Om det är
människa eller neandertalare som jagat dovviltet vet vi däremot inte eftersom
det inte hittats några människoben eller mänskligt tillverkade redskap som kan
avslöja detta tillsammans med benen. Man kan däremot utesluta att hundar
använts av just dessa jägare eftersom inga som helst gnagspår har hittats på
benen. Hade man haft med sig hundar hade det även funnits spår av deras tänder.
(texten har tidigare varit publicerad i Svensk Jakt. Jag tyckte den passade bra idag eftersom jag när detta inlägg offentliggörs befinner mig på tåget på väg till ett litet seminarium om vitets och viltvårdes historia, det äger rum på KTH)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar