Missan undersökte gryten som pliktskyldast. Smet sedan iväg på ett rådjursspår. När hon kom tillbaka gick vi till ett annat gryt. Där visade hon stort intresse. Kanske inte för grytet men väl för omgivningen som utgjordes av en stenhög nära ett större dike. Missan fräste omkring ordentligt. Hög svansföring och stor frenesi. Hon var uppenbarligen på ordentligt färska spår.
Då såg jag den. Rak i ryggen. Mörk nästan svart. Minken. Den tittade på Missan på ett par meters håll. Jag höjde Miroku-bocken och en svärm hagel lämnade pipan. Vi hittade inte minken men rejält med blod och andra spår. Den kanske lyckades kravla sig in mellan ett par stenar innan den dog. Missan visade tydligt var den borde gå att återfinna. Om man återvänder med spett.
Denna och den föregående minkincidenten har gjort mig ordentligt sugen på att testa henne i skärgården på allvar. Nu får vi hoppas att jag kan komma åt det där arrendet i Bohuslän som jag lagt in bud på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar