Men här sitter du med ett gevär i handen?

Så lyder första frågan, som kommer direkt efter en kort inledning, i en artikel på DNs hemsida idag. Artikeln är en hyfsat lång intervju med en kvinnlig jägare på en ö i Stockholms norra skärgård. Även om en del frågor blir lite knepiga, eller rättare sagt inte speciellt relevanta, blir resultatet en riktigt bra artikel som speglar en sansad kvinnas syn på naturen och varifrån man får den mat man äter.

Maria återkommer till att hennes jaktintresse är ett uttryck för att hon vill ta ansvar för sina livsval.
– Vi har alla ett ansvar för vad vi stoppar i oss, oavsett om vi är veganer, vegetarianer, köttätare, fiskätare ... Den som vill ha en hållbar utveckling måste förstå vilka konsekvenser livsvalen för med sig, förklarar Maria Österman.

Indirekt besvarar ovanstående citat denna fråga som jurnalisten ställde:

Hur skulle det kännas att döda?

När jag får den, eller frågor med liknande innebörd, brukar jag svara att jag hellre själv dödar det jag skall äta än äter något där jag inte vet omständigheterna kring dödandet. Hur har djuret haft det under uppväxten? Hur har det transporterats till slakt? Hur har slakten gått till? Det är frågor jag helst vill ha besvarade innan jag äter en köttbit. Dödar jag själv så vet jag svaret. Först då kan jag ta det fulla ansvaret för det kött jag äter.

Det är trevligt när storstadsmedia anstränger sig för att ge en nyanserad bild av jakt, det är inte jättevanligt. Och artikeln är rätt vältajmad med tanke på den debattstorm som man kan förvänta sig vilken dag som helst med anledning av förra veckans vargbesked.