Djurens rätt missar målet - igen

Som vanligt blev jag mer trött än upprörd när jag läste en debattinlaga om jakt från djurens rätt. Denna gång var den signerad ordföranden Camilla Björkbom och publicerades på SVTs-debattsida.

Det jag inte kan förstå med djurens rätt är deras sätt att bara se djuren som individer. Den enskilda minken, den övergivna katten, grisen på betonggolvet i det trånga svinstallet etc. Man vägrar att lyfta blicken för att se system, åtminstone inte i sin argumentation. Att de gör det i resonemang på tu man hand är en annan sak, men det ser man aldrig i tryck.

Camilla Björkboms debattinlägg kritiserar älgjakt. Inlagan var näst intill förväntad, den ligger så att säga i tiden men oftare kommer denna typ av inlägg i lokalpress än nationellt täckande media. Ni kan ju kika på artikeln själva, jag väljer nu att lyfta ut ett par påståenden och slutsatser som är felaktiga eller behöver förtydligas. t.ex.:

Enligt en av de sällsynta studierna över antalet älgar som skadskjuts, är det så många som 14 000 älgar som skjuts under jakten och som måste eftersökas innan de kan dödas.

Kan så vara, men i de 14000 älgarna är även dödsök inräknade. Dvs älgar som påskjutits, gått en liten bit med dödliga skador för att falla ihop och återfinnas med hund. Skjuter man en älg i en granplantering är det inte konstigt om man behöver en hund för att leta rätt på den även om den kanske bara gått 50 m. Om dessa dödsök räknas bort blir siffran en annan. Helt annan.

År 1955 fanns det runt 90 000 älgar i de svenska markerna. År 2005 fanns det 230 000 – mer än en fördubbling på 50 år.

Antagligen sant, men än intressantare blir det om man jämför älgstammen på 1960 talet med den i början av 1980-talet och resonerar kring vad som hände. Då inser man att det är hur skogsbruk bedrivs som i största grad styr älgstammens potentiella tillväxt. Samma fenomen ser vi för övrigt nu i södra Sverige efter stormarna Gurun och Per då fodertillgången är väldigt hög, i den situationen talar man inom fåravel om flushing vilket är ett fenomen som också förekommer bland vilt om än naturligt. Om man väljer att förvalta älgstammen så att den i den situationen växer eller förblir på en stadig nivå är inte bara upp till jägarna som antyds i Björkboms artikel. Det avgörs i stor utsträckning även av markägare som idag har starka redskap för att driva upp älgavskjutningen.

Men det jag framför allt tycker att Camilla Björkbom missar är det totala lidandet för alla djur. Vad blir summan av lidandet för djur om älgköttet skall ersättas med t.ex. danskt svinkött eller kyckling? Vilt är i min värld det utan konkurrens mest etiska kött som man över huvud taget kan konsumera! Men i Camilla Björkboms värld är nog alla potentiella vegetarianer....