Missan i fjällen

 

Den lilla hunden, Missan, var självklart med oss på den gångna fjällturen. Hon är snäll och anpassningsbar så allt funkade väldigt bra. Det var dock två händelser som jag tycker var lite extra roliga och som förtjänar sin plats här på bloggen:

1/
Det var kväll. Hunden sov så jag gick ut och fiskade på egen hand. Fick en trevlig öring på ungefär halvkilot. När jag kom in igen  vaknade Missan och frammåt natten var det dags för kvällsbajsning. Det var fort avklarat men Missan var mycket missnäjd när vi kom in så vi gick ut igen. Hon drog och hade ett tydligt mål. Jag lät henne hållas och hängde på av ren nyfikenhet. Efter sisådär 300 m insåg jag att vi befann oss på samma trad som jag tidigare tagit. Missan traskade vidare i kanten på en mosse och vidare till stranden. Den första plats där jag fiskat. Nosade runt lite och vidare till nästa och slutligen till den tredje fiskeplatsen där jag även fick upp fisken. Men det var hon inte nöjd med. Hon stretade på och till slut följde vi min gamla stig hem till stugan. Missan ville helt enkelt ha koll på vad jag gjort när hon låg och sov.....

2/
Några strandpartier var mer intressanta rent doftmässigt. Det märkte jag tydligt på den lilla hunden. Denna gång drog det iväg till ett forsområde med stora klippor. Eftersom vattenståndet var högt och strömmen strid höll jag henne i strikt koppel. Framme vid de stora klipporna började hon fara omkring och nosa i alla hål. I några tog hon sig in någon meter. Men hon nöjde sig aldrig med ett hål utan for som ett jehu från hål till hål. Efter ett par minuters arbete far en mink ut åt forsen till och klämmer in sig i skrevan under ett block. Omöjlig för Missan att komma åt men hade jag haft en hagelbrakare eller grytpistol till hands hade jag kunnat sätta upp en mink på Missans meritlista. Och hade hon inte varit kopplad är det mycket möjligt att hon tagit minken på egen hand. Tydliga sprängaranlag eller vad tycker ni?