Nu kan man se på det hela på olika sätt. Man kan se det som ett arbetsmiljöproblem på Kolmården, man kan se det som en illustration av vargars beteende, jag väljer det sista perspektivet även om jag som gammalt skyddsombud är mer än väl medveten om det förstnämnda perspektivets betydelse. Innan jag går in mer på detta så lägger jag som citat in ett äldre inlägg jag gjort på bloggen, det är bra att ha med sig för det fortsatta resonemanget:
Professor emeritus Valerius Geist är en intressant person. Utvandrad ryss som doktorerade i zoologi på University of British Columbia. Post-doc gjorde han i tyskland under 1960-talets slutskede. Då jobbade han med/under den etologiske legenden Konrad Lorenz. Etologi är som ni givetvis vet läran om djurs beteende, och Lorenz är den mest beryktade etologen som gått på denna jord.Eftersom det i detta fall rör sig om vargar i fångenskap är Geists skala inte helt tillämpbar, där finns t.ex. inga problem med matanskaffning. Däremot borde man reagerat tidigt på de incidenter som ägt rum i Kolmården, det finns flera exempel på när människor bitits, vilket jag anser definitivt uppfyller Geists steg 6, och gränsar till steg 7. Saxat ur aftonbladet angående en 30-årig kvinna:
Geist forskning handlade först om jakthägn, senare har han blivit allt mer skeptisk mot dessa då han anser att de devalverar djurens värde. Annan forskning har handlat om klövvilt i nordamerika, bergsfår, hjortar, älgar - han har forskat och gett ut böcker om dem alla. Han är tveklöst en stor auktoritet på såväl djur, dess beteende som inte minst relationen djur-människa eller ekosyste-samhälle. Detta har lett honom in på frågor kring vargen.
Det är hans vargforskning som gjort honom känd i Sverige. Det finns flera svenska hemsidor som tar upp hans forskning och framför allt hans idéer kring hur vargen under vissa omständigheter tvingas justera sitt beteende och infoga människan som potentiella bytesdjur, jag lånar vargfaktas svenska översättning av texten:
Originaltexten, med referenser, heter "When do wolfs become dangerous to humans?". Den är läsvärd för den tar även upp under vilka situationer vargar INTE blir farliga.
- I reviret börjar det bli ont om bytesdjur. Dels genom vargens jakt men också genom att hjortdjur, räv, harar och fåglar helt enkelt lämnar området. Tecken på detta kan vara att hjort och rådjur plötsligt börjar upphålla sig väldigt nära ladugårdar och lantlig bebyggelse, dag- som nattetid. För den gröne vandraren blir det uppenbart hur tyst det plötsligt har blivit i skogen.
- Matsökande vargar börjar närma sig bebyggelsen nattetid. Deras närvaro påannonseras ofta av plötsligt och ihållande nattskällande bland gårdarnas hundar. ”Skälldueller” börjar bli vanligare nattetid. Dagtid börjar det höras ylanden från vargflocken.
- Vargarna dyker upp dagtid och börjar på avstånd observera människorna i deras dagliga sysslor. Vargar lär sig främst genom att observera allt omkring sig mycket noggrant. Efter en tid börjar de komma närmare bebyggelsen även dagtid.
- Nu börjar mindre tamdjur attackeras, både nattetid och i dagsljus och vargarna blir allt djärvare. De börjar nu jaga hundar. Ibland ända upp på verandan. Folk som promenerar med sin hund får nu för första gången försvara hunden mot en eller flera aggressiva vargar. Dessa är dock fortfarande rädda för människor och många hundar sparas bara genom denna kvarvarande respekt. Men vargarna börja etablera sitt territorium.
- I det här stadiet börjar vargarna utforska större tamdjur som hästar och kor. Det leder till många avslitna svansar, bitna lår och ljuver samt ansiktsskador. De första allvarligt skadade korna hittas. Här är det skador på ljuver, ljumskar och könsorgan som gäller. Att boskapen håller sig intill gårdarna hjälper inte längre. Vargar börjar nu också förfölja och omringa ryttare. De börjar titta in på gårdarna och till och med spana in genom fönstren på husen.
- Vargarna börjar nu också gå mot människor för att sedan stanna och iaktta dem. Ibland i flera minuter. De börjar nu övergå från etableringsstadiet till att faktiskt betrakta människor som bytesdjur. Det som nu kan verka som ren lekfullhet – närgånget beteende, nafsanden i byxor och jackor – är nu förstadiet till fullskaliga attacker. Än så länge drar de sig tillbaka när människor gör utfall tillbaka eller ryter. Mot jägare eller lokala slaktare kan de hotfullt ställa sig att bevaka de ”bytesdjur” människorna ska börja jobba med. De ylar och skäller, ibland på bara några stegs avstånd.
- Nu attackerar vargarna människor. De första attackerna är klumpiga för vargarna vet ännu inte riktigt hur de ska gå tillväga, och många av de attackerade hinner sätta sig i säkerhet eller slå tillbaka. I det här läget bör alltså en frisk och stark man kunna övermanna, eller rent av kväva, en varg. Men om vargflocken blandar sig i finns inget försvar. Inte ens för två beväpnade män. Vargar som jagar i flock är så starka ihop att de till och med kan ta en Grizzlybjörn. Det har maginnehållet i kanadensiska vargar visat.
Övrigt: 2004 tilldelades Geist The Rocky Mountain Elk Foundations utmärkelse Olaus J. Murie award för sin forskning om älgar.
Slutligen vill jag tipsa om en podcast som gjordes av The Sceptic (en skeptiker site), där intervjuas Geist med anledning av Kenton Carnegies dödsfall.
Skeptic » Podcasts » MonsterTalk » Episode Notes for Bad Wolf
– Jag låg med händerna för ansiktet och hade underarmarna som skydd för halsen. Det måste ha varit en överlevnadsinstinkt. Jag kunde höra hur de frustade och kände bett. En varg hade käften över bakhuvudet på mig. Efteråt hade jag blåmärken, bulor och öppna sår, främst i ansiktet och på armarna. Men också på ställen jag inte ens märkt att jag blivit biten, som runt vristen.Och ytterligare ett från Svenska Dagbladet angående en annan incident med en 15-årig tjej:
– Någon av vargarna nafsade och bet och fick tag i låret, berättade Mats Höggren, zoologisk chef på djurparkenOch en 21-årig tjej:
Vargen bet tag i kvinnans kofta, drog ner henne på marken och bet henne i armen.Steg 7 uppfylldes utan tvekan för varggruppen i Kolmården igår genom dödandet av en människa. Detta är tragiskt. Djupt tragiskt. Och samtidigt förvånande då det rör sig om professionella yrkesmänniskor som dagligdags arbetar med vargar och borde vara medvetna om deras potentiella farlighet. Men personligen är jag inte förvånad. Jag trodde nog att en människa inom några år skulle råka riktigt illa ut vid ett vargmöte, men jag trodde snarare att det skulle ske med ett barn i något av de oerhört vargrika länen i mellansverige snarare än i en djurpark. Vi får se hur detta påverkar vargdebatten framöver samt hur/om det får någon inverkan på den praktiska vargförvaltningen i framtiden. Om inte annat så borde de ytterst ansvariga - politikerna - förstå att vargen är potentiellt livsfarlig om den vänjs vid människor och därför välja en strategi som minimerar möjligheten till möten mellan människa och varg. Det vi skall diskutera i framtiden är alltså inte kommersiella strategier och arbetsmiljöproblem på djurparker utan vargar i naturen och hur vi undviker att något liknande händer en "civilperson".
Mina tankar är hos den 30-åriga kvinnans anhöriga. Det hade inte behövt bli såhär!
Tillägg: Vargfakta har lyckats få tag på Geist för en kommentar. Läs gärna den.
Tillägg 2: vargarna verkar ha släpat omkring kvinnan över hela hägnet efter att hon dött....
Tillägg 3: Ur ledare i expressen:
Det är just när människor får för sig att vargar inte är farliga som de verkligen kan bli det. Risken finns exempelvis att boende i vargtäta områden, stärkta av experternas lugnande ord, får för sig att börja mata djuren.
Vargen är ett majestätiskt och förunderligt djur men den måste hållas på avstånd och lära sig att aldrig våga utmana människor.
Det finns starka belägg för att vargar som jagas lär sig och sina ungar att hålla sig borta från civilisationen. Därför är jakthatet så missriktat.
Ska vi kunna leva med vargen måste vi också jaga den.
Nu skall man förstås inte dra för stora växlar på den här tragiska händelsen. Den inträffade ju som bekant med djur som var uppfödda i fångenskap och vars naturliga beteenden var störda. Dessutom var ju flockstrukturen på den befintliga flocken mer eller mindre onaturlig eftersom den inte bestod av en naturlig familjegrupp utan vargar från olika familjer som plockats ihop. Så deras beteende kan inte automatiskt föras över på vilda vargar. Man kan ju i sammanhanget dra sig till minnes Gysingevargen som också fötts upp bland människor och förlorat sin naturliga skygghet och respekt. Så man kan kanske dra slutsatsen att vargar inte bör hållas som tamdjur. Däremot kan man knappt dra slutsatsen att våra vilda vargar är någon större fara för oss. Då är t ex älgar och björnar farligare.
SvaraRaderaDessutom får man ju inte glömma att liknande olyckshändelser hela tiden sker med hundar, djur som ändå är domesticerade och framavlade för att leva nära människan. Dödsolyckor sker förövrigt också med andra tamdjur, t ex hästar, tjurar, kor m fl. Ändå ställs det ju inga krav på ett förbud att hålla dessa djur (möjligen med undantag från vissa hundraser, s k kamphundar).
Bara en liten kommentar om vargarna som tar grizzlybjörnar i Kanada. Studier av maginnehållet bevisar ju inte alltid att de slagit ett visst djur utan bara att de ätit ett sådant. Vargar ratar ju som bekant inte as så en del av maginnehållet kan ha kommit från björnar som dött på annat sätt (björnar dödar ju t ex ibland varandra). Det kan ju även vara fråga om redan innan skadade eller sjuka djur som är lättare att fälla än en frisk björn.
Vargar är starka, men inte övernaturligt starka. Det visar t ex studier från Isle of Royal där vargarna attackerar ungefär 12 älgar för varje älg de fäller.
Men visst skulle de kunna fälla en människa, precis som en eller ett par stora hundar kan, eller nästan vilket stort djur som helst.
Älgar och i någon mån björnar är farligare i egenskap av sin numerär. Ja faktiskt så kan alla djur vara farliga. T.ex. hade jag en granne som stångades medvetslös av deras bagge, som alltid varit så snäll.... Men det verkar inte vår disneyfierade stadsboende befolkning riktigt förstå.
RaderaMan kan inte bortse ifrån vargens farlighet och man kan inte begränsa sig till att diskutera Sverige när man pratar om det heller. Det är som att säga att kärnkraft är ofarligt för vi har inte haft några olyckor i Sverige. Vargen är farlig och skall behandlas med respekt och det har dödats folk i västvärlden under 2000-talet av varg. Annars räcker det med att blicka mot ryssland och karelen för att ha flera aktuella mycket otrevliga vargincidenter, men ryssland ingår inte riktigt i den sfär vår media väljer att plocka sina nyheter. Men det måste vi förhålla oss till när vi skapar en förvaltning av dessa rovdjur. Däremot är problemet med vargen egentligen inte dess reella farlighet utan att den påverkar människors upplevda livsmiljö. Och antagligen än mer nu efter denna olycka även om forskare vid Grimsö menar det motsatta. Vargen har väldigt mycket rollen som en frustrationsventil/syndabock för landsbygdens boende i en tid då det blir allt svårare att över huvud taget försörja sig och leva på landsbygden/glesbygden. Kanske skulle motståndet mot vargen minska ute i stugorna om man skapade en glesbygdspolitik värd namnet. För det är egentligen där problemet ligger så som jag bedömmer situationen.
Visst, alla stora djur, särskilt rovdjur, måste behandlas med respekt. Ingen påstår väl att vargen alltid är ofarlig. Däremot så överdrivs dess farlighet oftast och man glömmer ofta att sätta dess farlighet i relation till de många andra faror som omger oss. T ex så är ju risken att råka bli skadad, eller t o m dödad av dess nära släkting hunden betydligt större. Hundar lever närmare oss, de har ingen naturlig skygghet och många av dem är inte alltid så bra uppfostrade eller dresserade. Ändå förs ingen större debatt om hundars farlighet eftersom vi också anser oss ha nytta och glädje av dem. Också de skador hundar orsakar på tamdjur och vilt debatteras med avsevärt lägre intensitet än skador orsakade av vilda rovdjur.
RaderaVisst kan vargen också fungera som en symbol för folks frustration på landsbygden i en tid då storstadens intressen anses viktigare. Samtidigt finns det ju som vi diskuterat annorstädes historiska orsaker till varghatet, orsaker som bidrar till vargens symbolfunktion som det stora hotet mor glesbygden.
Ibland kan man också se vissa paralleller till invandrardebatten där människor från främmande länder görs till syndabockar för allt från dålig ekonomi till brottslighet. Även vargen tycks ibland ha setts som något främmande, både i äldre tider, som Karin Dirke tar upp i sina artiklar och föredrag, och i nutiden där det finns allehanda idéer om att våra vargar planterats in i smyg av myndigheterna. Även i invandrardebatten förs ju en diskussion om att våra myndigheter släpper in för många främlingar och på så sätt hotar vårt samhälle.
Däremot kan jag ju hålla med dig om att våra politiker bör föra en vettig glesbygdspolitik som gör att folk kan bo kvar på landet och inte tvingas migrera till storstäderna för att få sin utkomst. Rovdjursskador bör ju också givetvis ersättas på ett generöst sätt vilket också skulle öka acceptansen för våra stora rovdjur.
Risken är givetvis direkt kopplad till antalet exponeringar/möten. Med fler djur av vilken art det nu än månde vara så ökar risken. Men olika djur har också ett eget, skall vi säga riskindex.... Och min bedömning är att en varg har ett högre riskindex än en hund. Dvs risken att någon skadas är högre vid 100.000 vargmöten än vid 100.000 hundmöten. Men då har jag ignorerat hur människans individuella beteende påverkar risken.
RaderaVisst, människans indivuella beteende spelar roll, liksom andra omständigheter, t ex hur många djur man möter, ifall de är hungriga eller mätta, ifall de är på gott humör eller uppretade över något eller på något sätt stressade. Vargar i det fria tycks ju för det mesta gå undan. Hundar däremot är ju mer oskygga så risken kan vara större i och med att man kommer en hund närmare och exponerinstiden mellan människa och hund blir längre vid varje individuellt möte. Det finns ju människor t ex vargforskare och naturfilmare som har levt mycket nära vilda vargar i årtionden utan att attackeras. Samtidigt finns det ju hundägare som attackerats av sina egen hundar.
SvaraRaderaMja, mängden möten har under det senaste året, utifrån vad som skrivs i media, varit många. Och på ställen där man kanske inte vill ha vargar alla gånger. Tomtmark inne i samhällen, torg, lekplatser vid dagis etc. När vargen sprids till områden där det rör sig fler människor ökar mängden möten och därmed även risken.
RaderaDet finns forskare som klarat sig utan skador och det finns dem som råkat illa ut. Jag kommer att skriva om en sådan i en planerad blogpost. Han hade rätt intressanta kommentarer angående tragedin i Kolmården.
Menar du alltså att man inte skall ta i beaktande hur många av ett djurslag det finns när man beskriver/bedömer dess farlighet?
RaderaDet finns ju människor som råkat illa ut när det gäller andra djur också. För inte så länge sedan fick man på TV se en amerikansk forskare som födde upp en flock vildkalkoner. När de blivit äldre så attackerade en av dem honom och sargade honom ganska ordentligt. Så alla djur av en viss storlek och styrka kan i vissa situationer vara farliga. Däremot är det ju ingen som kräver en radikal minskning av kalkonstammen på grund av en sådan händelse.
SvaraRadera"Menar du alltså att man inte skall ta i beaktande hur många av ett djurslag det finns när man beskriver/bedömer dess farlighet?"
Visst ska man bedöma antal men även beteende är viktigt. Ett skyggt djur kan finnas i relativt stora mängder utan att gå till angrepp om den har skygghet för människan så ordentligt inprogrammerat i sitt beteende. Ett sådant beteende går ju också att upprätthålla genom olika skrämselmetoder och i fall av alltför aggressiva individer även jakt.
Samtidigt var syftet med vargmötena enligt Kolmården att man skulle få möjlighet att lära känna vargen närmare och råda bot på en del missförstånd... I efterhand framstår missförståndet vara Kolmårdens, att gulla med icke domesticerade djur skall man nog passa sig för.
RaderaJa det kan man ju hålla med om. Man skall alltid vara försiktig med stora starka djur. T o m stora domesticerade tamdjur kan ju vara farliga ibland.
SvaraRaderaTyvärr finns det ju många människor som ibland behandlar djur som om de vore leksaker. Se bara på den här kvinnan som gosade med en grindval. Visserligen slutade mötet lyckligt men det kunde ju gått riktigt illa.
http://www.youtube.com/watch?v=G102qtakCxs