Det är länge sedan nu, i fjor närmare bestämt. Som en jordbävning med vidhängande tsunami fick ett kärnkraftverk att haverera i Japan. Det är fortfarande en aning osäkert exakt hur svår olyckan blev, japanerna har varit rät duktiga på att lägga locket på men antagligen är det bara Tjernobyl som var värre.
I fjor orsakade en kvarglömd dammsugare ett kraftigt säkerhetspådrag i Ringhals. Det känns som att oavsett hur bra säkerhetsanordningarna är i svenska kärnkraftverk så är det den mänskliga faktorn som förr eller senare kommer att ställa till något allvarligt.
Men det är bara det vi ser. Det vi i Sverige ännu inte behövt bry oss om är två svåra saker som hänger samman med kärnkraften:
1/ uranbrytning. Detta sker generellt i stora dagbrott. Utomlands. Långt borta. Men frågan är hur länge till det kommer att vara så. I Sverige finns gott om uran. Tillräckligt för att med råge motivera dagbrott i t.ex. falköpingsområdet. Vi får väl se hur regeringen agerar när (inte om) EU börjar trycka på.
2/ slutförvaring. Detta problem har man under många år inte ens fått forska på, för den som inte visste så har det varit ett generellt förbud mot kärnkraftforskning i Sverige. Men sedan ett par år har detta hävts, vilket möjliggjorde för bland annat min kusin att skriva en avhandling om problemen med att täta bergrum långsiktigt för att förhindra att eventuellt läckande kärl förorenar grundvattnet. Bland de senaste resultaten som presenterats finns en studie från KTH som konstaterar att varken bly eller koppar (som var det senaste förslaget) fungerar att långtidsinsluta upparbetat uran i.
Så hur gör vi för att producera energi utan att skapa en långsiktig draksådd av potentiella problembara för att tillgodose västvärldens nuvarande löjligt höga energibehov?
Jag avslutar denna lilla betraktelse med lite klassisk Göteborgspunk, signerad Asta Kask. Nostalgi!
Det har varit ok att forska på att slutförvara avfallet och den forskningen har finansierats genom del av en avfallshanteringsavgift per producerad kWh men det har i praktiken varit förbjudet att forska på att återvinna avfallet.
SvaraRaderaTankeförbudet var formellt ett förbud mot att förbereda byggande av nya kärnkraftverk och informellt var det näranpå ett nollande av anslagen för kärnkraftsforskning.
Även om det förslagna slutförvaret inte blir perfekt blir det bättre än att ha avfallet i vattenbassänger i bergrum.
Bäst är givetvis att återvinna avfallet och klyva uranet och plutoniumet och få mängder med energi och avfall vars radioaktivitet klingar av mycket snabbare.
Själv hoppas jag mest på reaktorer med bränsle i form av flytande salter och kontinuerlig avskiljning av klyvningsprodukter eller reaktorer som kyls med flytande bly. Flytande natrium är svårt att hantera och ger en risk för dyra och farliga olyckor och helium är en begränsad resurs och därför olämpligt för massanvändning som reaktorkylmedel. Det har laborerats med det tidigare och Ryssland har små blykylda reaktorer men det tar tid att få det att fungera. När det fungerar försvinner behovet av urangruvor och det går att driva kärnkraften med gammalt avfall och uran och torium som blir över från annan gruvdrift.
Tänkte bara skicka en kommentar angående slutförvarskrälen: Kopparkorrisionen har ju visats sig vara hela 0.4mm på 10000 år - koppar lagret är mer än 10 cm tjockt - hur stort problem detta är well...
SvaraRaderaOch sen skall man också tänka på att de personer som upptäckte risken med kopparkorrosionen också hade en patenterad lösning på problemet.
F.ö. håller jag med ovanstående kommentator - att gräva ned prima kärnbränsle (som bara är utnyttjat till ett par procent) är vanisnne - återvinning ligger väl om ngt i tiden ?
/K