Nostalgi: Den långa flykten

Den långa flykten var en av mina favoritböcker när jag var liten. Efter ett tag läste jag den (Watership Down) på engelska istället och för ett tag kunde jag en oerhört stor mängd växtnamn på engelska.

Igår när vi var förbi en videouthyrningsbutik så fann jag filmen från 1978 i en låda med utrangerade hyrfilmer. 20 kr för en DVD. Helt OK.

Filmen har jag rätt traumatiska minnen av. Jag såg den på bio på 1970-talet. Dessvärre hade jag hög feberunder visningen vilket gjorde att drömsekvenserna blev oerhört påträngande och mardrömslika. Väldigt, väldigt obehagligt minne. Nästan i paritet med när jag som 11 åring såg Huset som gud glömde hos en kompis. Eller när jag såg Psycho första gängen och mormor tyckte att jag inte skulle se badrumsscenen utan höll för mina ögon. Istället hörde jag bara ljudet..... Kanske är det sådana upplevelser som gör att jag när jag får välja film helt utan hänsyn till omgivningen gärna söker mig till horror och zombie utbudet. Nu läser jag i och för sig rätt mycket sådant.

Hur som helst. Nu fick jag återse filmen efter lite drygt 30 år. Denna gång i sällskap med mina barn. Ljudet sänkte vi eftersom jag fick sitta och läsa texterna för dem då den inte var dubbad. Hur som helst så gillade de filmen även om de rätt ofta blandade ihop de olika kaninerna. Kanske får jag fixa fram boken och läsa den som godnattbok någon gång i framtiden istället.

Och ja, det finns flera jaktinslag i filmen. Där finns jakthundar som släppts efter kaninerna. Där finns snaror och där finns hagelskjutna kaniner. Så människan finns som givet orosmoment för den lilla kaninkolonin. Men det är sådant kaninens liv är. Gör kaninen minsta fel dör den och blir mat åt någon.