Min kommentar: vid naturkatastrofer skall väl ändå människan stå i centrum. Först när tillräckliga resurser finns för att tillgodose människans behov anser jag att ett allmänt djurvälfärdsperspektiv kan anläggas. Givetvis krävs i många områden ett visst djurperspektiv för att tillgodose de drabbade människornas mathållning.
Min kommentar: Näe, djurförsök behövs. Det går inte att simulera den medicinska effekten på levande varelser i datorer. ... Och ja, jag är personligt berörd av frågan.
Jag citerar texten:
Ett 35-tal fågelarter i Sverige har jakttid/jaktsäsong årligen. Vilka arter som jagas bygger på traditioner och sedvänjor. Antalet arter som jagas har historiskt sett minskat.
Till exempel fredades berganden 1988, brunanden 2001, sothönan 2002 och svärtan 2009, men antalet är fortfarande betydande och några arter har tillkommit. Flera arter tas inte ens tillvara vid jakt eller har endast marginell betydelse som jaktbyten, en del arter betraktas mer eller mindre felaktigt som skadedjur och vissa har små och/eller minskande populationer. Denna jakt dödar emellertid ca 260 000 fåglar varje år. Om man räknar med en skadeskjutningsfrekvens om 10-30 % innebär det att mellan 26 000 och 78 000 fåglar skadeskjuts.
För att minska skadeskjutningen bör äggplockning användas som populationsreducering för gäss i stadsmiljö, då skadeskjutningsfrekvensen vid gåsjakt är mycket hög. Skadeskjutning av fåglar kan också minska genom förbud att använda hagelvapen på gäss och andra större fåglar.
Följande arter bör fredas från jakt för att de har en marginell betydelse som jaktbyten och/eller inte tas tillvara vid jakt och för att de har små eller minskande populationer: (inom parentes anges antal dödade/år): bläsgås, alfågel, sjöorre, småskrake samtliga (< 100), bläsand (300), björktrast (700), morkulla (1 600), rapphöna (2 300), storskrake (2 500), sädgås och vigg (3 000) samt ejder (6 000).
En del arter ses som enbart skadedjur och dödas i relativt stor omfattning. Det är i huvudsak mås- och kråkfåglar samt skarv. De måsar som jagas är gråtrut (13 500), fiskmås (10 000) och havstrut (2 600). Av dessa minskar gråtrut och fiskmås signifikant.
Bland kråkfåglarna jagas kråkor, kajor, skator, nötskrikor och råkor tillsammans nästan 230 000 djur. Kråkan är en art det inte går bra för. Den har nästan upphört helt att flytta ut vid Falsterbo och i Danmark övervintrar allt färre. Nötskrikan fortsätter också att minska och det är högst tveksamt om den gör någon som helst skada.
Jag känner mig tveksam till Mariettas kompetens på området. Detta känns som rent och skärt jakthat. I det senaste numret av svensk jakt nyheter intervjuas Annelie Johansson, doktorand vid Lunds Universitet. Hennes forskningsområde är just rapphöns, en av de arter som Marietta vill förbjuda jakten på. Annelie menar att rapphönsen gynnas av jakt. Detta då många jägare är måna om att ha rapphönsstammar på sina marker och därför genomför goda biotopfrämjande åtgärder och därigenom skapar bättre livsbetingelser för rapphönsen. Utan möjligheten att göra ett visst uttag av populationen är det tveksamt om dessa åtgärder skulle genomföras. Ergo: utan jakt skulle rapphönsen minska. Ett tydligt exempel på Mariettas okunskap om att människans jakt är en viktig del i populationsekologin.
Så min önskan till eventuella läsare i Stockholm är att se till att rösta bort Marietta vid nästa val. Hennes okunskap är farlig för miljön, naturen och våra viltstammar!
Mycket bra skrivet!
SvaraRadera